Tankar om att vara på andra sidan av en berättelse


Något jag tänkt på mycket senaste tiden är att mitt liv mest handlat om att överleva. Jag har aldrig kunnat fokusera på att bara leva. Och det är en så jäkla stor sorg nu när jag kan se tillbaka på det. Och just nu tror jag det måste få vara det. Jag kan inte bara stänga av och gå vidare. Kan inte bara ignorera när minnen jag trodde var borta för alltid plötsligt kommer tillbaka. Det får vara sårigt ett tag, det får vara okej att sörja ett liv som kunde blivit något helt annat. Jag behövde växa upp så snabbt. Därför känner jag mig ofta som ett barn samtidigt som jag alltid känt mig 100 år äldre än mina jämnåriga. Jag vet så lite om livets fina delar men allt för mycket om baksidan. Om sånt som händer bakom stängda dörrar, sånt man inte pratar om. I några år var det mitt mål att göra just det. Öppna dörrarna och prata om allt det där. Och det gav mig så mycket, men det tog också sjukt mycket energi. Att blotta sig på det sättet och att ta emot andras känslor kring det, även om jag sällan fick annat än positiv respons. Så när min energi tog slut av andra anledningar fanns det heller inget kvar till att skriva. Och det har varit skönt, men det är också något jag saknar. Den här platsen jag byggde upp. Ett tryggt rum både för mig och andra. 
 
Nu svamlar jag. Det jag egentligen ville prata om är en situation som uppstod på jobbet i veckan. En diskussion i lunchrummet. Ett delande av berättelser om hur man lagat mat på fyllan och somnat ifrån. Skämtsamt om hur det hade kunnat gå illa men inte gjorde det. Och det var som en käftsmäll. För jag har så många gånger varit på andra sidan av det. När mamma var bortrest var det under några år mer standard än undantag att jag fick gå ut i köket och stänga av spisen efter han däckat på soffan. Men inte utan risk, för om han vaknade och upptäckte det skulle han bli arg. Så jag kunde sitta i köket och vänta tills det började bli bränt, tills jag var mer rädd för att det skulle börja brinna än för honom. Sen gick jag och somnade hungrig. För om jag tog något annat att äta fanns risken att han skulle bli arg även för det. En så stor del av livet kretsade kring att inte göra honom arg. Särskilt när vi var ensamma. När jag inte hade någon chans att fly. För vart tar man vägen när ens hem inte är en säker plats, och det hemmet ligger längst in på en grusväg mitt ute i skogen. På sommaren kunde jag springa ut och vänta tills han somnat och glömt bort. På vintern var jag fast. När mamma var hemma kunde jag vara arg. Provocera och tänja på gränser. Men när vi var ensamma handlade det om att överleva. 
 
Jag ville säga något under diskussionen på lunchrasten. Men det gick inte. Jag tycker det är viktigt egentligen, att man är öppen. Pratar om det. Visar andra sidan av en historia. Sidan många inte tänker på. Men det är så jävla svårt att vara den personen som gör stämningen obekväm. I flera år var jag den personen på bloggen, men det är så mycket enklare att prata för hela världen än att prata med en handfull kollegor. Att sitta bakom en skärm istället för att behöva se folk i ögonen. 
 
Jag tror inte att rangifers någonsin kommer bli vad det var. Kanske mest för att jag på många sätt inte är samma person idag som när jag bloggade aktivt. Jag är så stolt över mitt arkiv, men det är skrivet av någon annan. Men jag gillar att den här trygga platsen finns kvar när jag behöver den. Så jag fortsätter nog att flika in tankar och funderingar här ibland.
Jag hoppas ni mår bra <3
Linnéa

Det är okej att göra saker obekvämt ibland. Har man aldrig upplevt rädslan eller en känsla innan är det svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns när det är ens vardag. Vi behöver utsättas för den obekväma sanningen om våra medmänniskors svåra uppväxt för att ens kunna inse att alla inte har haft det lika bra som en själv.

Hoppas allt är bra med dig Jenny!