Rangifers

 

Jag har varit så galet frustrerad den senaste tiden. Mycket bra har kommit tack vare #meetoo men det som mest satt sina spår i mig är sättet jag ser på min omgivning. Tack vare att vi nu mer öppet pratar om strukturella problem har jag, och förhoppningsvis många andra, öppnat ögonen för de där små sakerna som gör så stor skillnad. Något som irriterat mig lite extra det sista är just böcker. Det är saker jag knappt reflekterat över tidigare som nu får mig att koka av ilska. 

 

Så sjukt många böcker går enligt mönstret 1. Kvinna har problem, 2. Man dyker upp, 3. Man löser problem, 4. Kvinna blir kär. 

Det ska också gärna vara en lite oattraktiv kvinna som den där mannen inte riktigt ser innan hon antingen gått ner i vikt, köpt nya kläder, sminkat sig eller bytt glasögonen mot kontaktlinser. En makeover senare så är plötsligt varenda problem i hennes liv på väg att lösas. Och är det inte så måste hon tvärt om kasta bort läppstiftet, köpa ett par gummistövlar och få ett rejält lager skit under naglarna. Hon får aldrig bara duga som hon är.

Det är så svårt att hitta en roman som inte skaver. Jag vill ha en bok där det inte är underförstått att kvinnan ska sköta hemmet, där man inte ständigt slänger negativa kommentarer om den egna eller andras kroppar eller där hon inte utan att problematisera det låter en man anpassa henne till sitt liv. Jag vill ha en bok där en kvinna bara får vara kvinna, utan att i första hand definieras efter sin relation till en man. 

 

Det är lite på grund av det här som jag tappade suget för att skriva bokrecensioner. Jag vill inte lyfta en bok som fasthåller patriarkala strukturer, jag vill hellre spy på den. Men jag orkar inte bara klaga hela tiden, orkar inte lägga ner energi på det. 

 

Jag hade gärna velat tipsa om den där boken jag läste här om dagen, den med fantastiskt skrivna karaktärer. Den där man från sida ett hejade på den unga, ascoola, fantastiska, kvinnliga huvudkaraktären. Där historien var både underhållande, känslosam och trovärdig. Men det var samtidigt boken som lämnade en rutten smak i munnen efter att denna häftiga tjej inte dög som hon var. Hon behövde både lägga bort glasögonen, ändra frisyr och byta ut hela sin garderob innan hon fick full respekt av sin omgivning, upptäcktes av killen och löste problemet i boken. 

 

En annan bok jag hade velat tipsa om är den jag läste för ett par veckor sedan, den som berättade en gripande historia om en homosexuell lärarinna på landet som kämpade för kvinnlig rösträtt. Men som parallellt berättade historien om en ung tjej som har några kilon "för mycket" vilket ständigt kommenteras av både henne själv och genom pikar från hennes sambo. Han som beter sig som ett svin men som hon fortfarande stannar hos så snart han ger henne smula när hon egentligen förtjänar hela jäkla kakan. 

 

Antagligen hade jag också skrivit om den där boken som tog upp en vacker relation mellan två systrar. Den som handlade om att inte ge upp även när allt ser svart ut, om att kämpa för någon annan när den inte orkar själv. Jag hade nog tipsat om den, om det inte var för att en hårig armhåla var det skämmigaste och äckligaste tänkbara. Något man omöjligen kunde gå runt med, eller ens prata om. 

 

För ett år sedan hade jag skrivit genomgående positiva kommentarer till båda dessa. Jag hade inte reflekterat över eller ens noterat den kränkningen som pågick. Jag blir så sjukt frustrerad på att det finns så få böcker som inte bara låter kvinnor vara kvinnor. Vi ska alltid vara objekt. Än idag, en bra bit in på 2000-talet i böcker skrivna av kvinnliga författare. Det säger så himla mycket om värderingarna som sitter benhårt i oss från barnsben. 

Det är redan skrivet så många böcker av den här sorten, kan vi inte skriva något nytt? Inspireras av tidsandan? Jag vill läsa böcker om kvinnlig vänskap. Om kraften i systerskapet. Om jämställdhetskampen. Jag vill läsa om coola kvinnor som kan resa iväg utan att berättelsen kretsar kring den där killen hon träffade. Om kvinnor som började ett nytt jobb utan att bli sedd som ett objekt av chefen. Jag vill läsa om kvinnorna som själva är chefer, utan att för den delen ses som monster som måste tas ner på jorden. Vår verklighet är allt annat än perfekt, men hur ska den ändras om vi hela tiden matas av den bilden i media? Skönlitteratur handlar om att fly verkligheten. Om att lämna sitt eget universum en stund och dyka ner i en annan värld. Varför ska den världen innehålla precis samma skit?

 

Jag själv är precis allt det jag rabblade upp tidigare i inlägget. Jag är överviktig. Det allra mesta i min garderob har jag haft i många år och jag köper något nytt plagg kanske två gånger om året, när något går sönder. Håret sitter i en vanlig tråkig hästsvans, jag använder inte smink och mina glasögon skulle jag aldrig drömma om att byta ut mot kontaktlinser. Jag har helt enkelt inget direkt intresse av mitt yttre. Jag uttrycker mig på andra sätt än genom min klädstil eller min hårfärg men hela mitt liv har jag blivit matad med budskapet att det inte är okej, att jag inte är okej. Jag har alltid försökt ändra på mig, försökt bli lite mer som normen. Jag har bantat, köpt dyrare kläder än jag haft råd med, gjort halvhjärtade försök med sminkprodukter jag knappt vet vad de är till för och färgat mitt hår i alla tänkbara nyanser. Men jag har alltid gått tillbaka till att bara vara jag, för allt annat har känts som en kostym. 

Det är först det senaste året jag har börjat acceptera hur jag ser ut. Börjat inse att det är så jäkla okej att vara jag, även om normen säger något helt annat. Mycket tack vare influencers som Moa, Matilda, Natashja, Skäringer & Mannheimer men också tack vare vänner som accepterar mig precis som jag är. Kanske allra mest Anna-Li, som var den första att någonsin rakt ut säga till mig att jag duger som jag är utan att lägga till ett "men kanske skulle du..." eller uppmuntra till någon sorts förändring. Jag tror inte du anar hur viktigt det var.