Rangifers - Norrlandsresan: Abisko kanjon

Norrlandsresan: Abisko kanjon

2018-01-15, 07:00

Dag 7: Abisko kanjon

18/8 44mil

Idag blev det Abisko igen!
Vi hade siktet instället på Abisko kanjon - alltså WOW vilket ställe! Vi stannade ganska direkt och fotade samt åt stormköks-lunch. Blev för min del en galet salt pasta carbonara.

Gick sedan längs kanjonen nedströms. Passerade en vacker tunnel målad med renmotiv och flera fina fotoplatser. Gick bland annat förbi Abiskos guldkrona! Till sist klättrade jag upp till ett utsiktsberg där jag såg ut över deltat där Abiskojohka rann ut i Torneträsk. Såg också ända bort till Vadvetjåkka!
På väg tillbaka plockade jag med Anna-Li för kladdkaksfika vid guldkronan innan vi gick till bilen för att packa om och sedan ta en toa + vattenpåfyllningstur vid Naturum. Sedan gick vi tillbaka till lunchplatsen och följde kanjonen en bra bit uppströms tills det knappt var en kanjon längre utan "bara" en älv.

Innan vi åkte gick vi till ett uppbyggt sameviste men det var inte så spännande.

På vägen hem stannade vi i Abisko by och köpte tunnbröd, köttbullar och potatissallad som vi sedan åt i en parkeringsficka.

Så galet fin dag! Och Abisko kanjon alltså... Vackraste, mäktigaste och mest magiska platsen jag någonsin upplevt. Ville aldrig åka hem. Bara färgen på vattnet - turkost/grönt i så många nyanser. Men inte smutsgrönt som dåligt vatten utan så galet klart. Min nya favoritfärg - Abiskojohka-grön.

Jag blir helt varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på den här dagen. Det var min sista heldag i Kiruna innan resan skulle ta mig söderut igen och vi bestämde oss för att bara ta dagen som den kom. Packade med kamerautrustning och matsäck och styrde en gång till bilen mot Abisko. Den föregående dagen kantades av ångest, men här kände jag mig friare än någonsin.

Abisko kanjon beskrivs som Sveriges motsvarighet till Grand Canyon. Det var precis som jag skrev här ovan den mäktigaste platsen jag besökt. Det var egentligen bara tänkt att vi skulle stanna till där och äta lunch innan vi åkte vidare. Jag skulle gå bara en liten bit nedströms och kika medan Anna-Li åt färdigt men det var omöjligt att vända tillbaka, jag var helt enkelt tvungen att se vad som gömde sig bakom nästa sväng. Utsikten skiftade hela tiden och det gick inte att slita blicken från vattnets alla påhitt.

Såklart lektes det en hel del med långa slutartider. Har insett att det är en omöjlighet för mig att låta bli vid strömmande vatten.

Ser ni Anna-Li?

Där Abiskojohka förenas med Torneträsk. Bergen längst bort på nedre bilden är nationalparken Vadvetjåkka.

Det blev obeskrivligt tyst när vi satte oss i bilen efter att ha spenderat hela dagen med älvens brus i öronen.

Har aldrig tidigare tagit så många kort på en och samma dag, men ändå kände jag mig helt helt närvarande. Har ju pratat tidigare om att se världen genom en kameralins och jag kan fortfarande ofta känna att jag "missar" platser när jag fokuserar för mycket på att fotografera. Men här var allting så harmoniskt, det fanns så mycket tid och ork till både och.