Tryggheten i en familj man aldrig träffat

Min mormor dog flera år innan jag föddes. Den enda från hennes del av släkten jag träffat är hennes mamma. Min gammelmormor. Men när jag fortfarande var väldigt ung gick även hon bort så jag har ytterst få minnen av henne. Ett kritvitt hårsvall, ett stort leende och alltid en skål punchpraliner på soffbordet. 
 
Min mormors föräldrar. Sten och Lilly. Älskar att de ser nyförälskade och lyckliga ut på varenda bild jag har. 
 
Jag har alltså inte många personliga minnen och kopplingar till den delen av min familj. Ändå har de på senare år blivit en viktig del av mitt liv. Det började egentligen med att jag hittade min mormors mormors gamla receptbok samt ett häfte där hon en tid antecknat middagar och räknat ut kostnad för varje ingrediens. Jag blev så nyfiken på denna kvinna. Eleonora Rehnström. 
 
Eleonora, min mormors mormor. 
 
Detta startade något utav en resa bakåt i tiden. Min mamma hade som tur var väldigt mycket bilder och småsaker ärvt från min mormors släkt så det blev många långa kvällar där vi gick igenom bilder, pratade om personerna de föreställde, listade ut vem som var vem på de älsta bilderna. Jag fick lära känna min familj genom brev, bilder och tillhörigheter. Genom min mammas anekdoter och minnen. Jag fick bilda mig en egen uppfattning utefter de små pusselbitar jag lyckades få fram.
 
Min mormors pappa längst fram, Sten. 
 
Och det är detta jag ville komma fram till. Mina släktingar kunde bli precis det jag behövde. De kunde bli stöttande när jag behövde det. Peppande. Tröstande. Framförallt inspirerande. Låter det konstigt? Kanske. Men det känns fint ändå. Jag har en väldigt tydlig bild av både min mormor, hennes föräldrar samt min gammelmormors föräldrar. Personer jag egentligen inte känner ett dugg. Även om min bild av dem kanske är helt fel är det en trygghet att veta att de står bakom mig. 
 
Svante Rehnström till vänster, min mormors morfar. Till höger hans föräldrar Anna och Johan. 
 
Gladast är jag nog att jag lärt känna min mormor. Det har alltid pratats om henne i min familj men det har känts så långt bort för mig. Denna nyfunna nyfikenhet öppnade upp för samtal med både min mamma och min moster och jag fick verkligen lära känna min mormor. Den fina människan som dog allt för tidigt. Hon kunde bli en del av mitt liv såhär i efterhand, och det känns så himla fint. 
 
Har ni någon relation till gamla släktingar? Har jag någon släktforskningsintresserad läsare?
 
Tankar
BySiri

Åh vad fint ! <3 Bilden på Sten och de andra på en båt (?) kändes filmisk, som om man skulle bli insugen i en film via fotot.

Tycker det är jätteintressant och borde egentligen fråga mer om mina släktingar, vi pratade liksom aldrig om de när jag växte upp (bortsett från att jag fått veta att vi har mycket alkoholism, cancer och andra sjukdomar i släkten.) Så för mig var det tillexempel "självklart" att jag inte hade släktingar på pappas sida bortsett från min farmor och faster..

Döm av min förvåning när jag i sena tonåren är på släktträff med hans sida och inser att det finns hur många sysslingar och pysslingar och annat som helst?! Tänk vad man fyller i tomrummen själv ibland :p

Är väldigt nyfiken på receptboken nu! Lät ju urhäftigt att få tillgång till en mormorsmormors receptbok!

Svar: Älskar själv den bilden! Håller med om att den har en filmisk känsla. Och jag tror de är på en båt, han spenderade större delen av livet som arbetare på skepp och i hamnar. För att senare bli slussvakt och bodde till och med ute på en ö i Göta Kanal.
Förstår att det måste varit en chock att plötsligt mötas av en jättesläkt! Jag står inte alls nära mina släktingar och har inte träffat någon med släktband längre bort än kusin på minst 7-8 år, men jag vet ändå att de existerar.

Kanske kan visa lite från receptboken någon gång! Den är inte överdrivet välfylld men ändå riktigt rolig att ha!
Jenny

Helga

Fint! Och häftigt med så gamla bilder.

Min pappa är från Island och innan jag åkte dit 2013 (när jag var 25) hade jag inte varit där sen jag var 4. Under den tiden hade jag bara träffat min ena faster ett par gånger när hon kommit och hälsat på. Under min resa till Island 2013 bodde jag hos henne och hälsade även på andra släktingar och det var så fint för fastän jag i princip inte träffat dem (det är ju inte så mkt att träffa när en är 4 hehe) så var (och är) de så himla fina! De välkomnade mig direkt bara för att jag är min pappas dotter. Och när jag var där året efter med min sambo så gjorde de samma sak med honom. Bara för att han är ihop med mig. Det känns ibland lite tråkigt att jag har en stor och härlig släkt där borta som jag kommer träffa väldigt sällan. Men jag är väldigt glad att jag fick chansen att lära känna dem! Vi kommer nog åka till Island fler gånger och då blir det kul att träffas igen :)

Jag är också glad att jag hann träffa min andra faster under den första resan då för hon dog en månad senare. Jag fick också veta ganska mycket om min pappas liv som jag aldrig vetat om tidigare och det kändes väldigt speciellt.

Kul att du delar med dig! Jag tänkte på dig häromdagen när jag blev färdig med mönsterdelen på min kofta :) Tyckte dina mössor var så fina!

Svar: Åh vilken fin berättelse! Tack för att du delar med dig! Tycker det är så fint när släktskap innebär en självklarhet på det sättet. Samtidigt som jag avskyr att släktskap ofta innebär att man "måste" tycka om folk man egentligen inte gillar. Men i fall som detta är det bara så mäktigt och fint! Förstår att det kan kännas lite vemodigt att ha dem så långt bort, men samtidigt har du ju alltid en anledning att resa till Island, haha! Kan tänka mig att det blir en häftig upplevelse när du tar din dotter dit och introducerar även henne i gemenskapen.

Vad roligt att bli förknippad med mönsterstickning! Ska bli spännande att se hur koftan blev :)
Jenny

Mamma

Både din mormor och hennes pappa, min älskade morfar Sten, hade älskat dig över allt annat precis som min mormor Lilly gjorde innan hon dog <3