Lite tankar om julen

 
Det är första advent idag och jag tror inte att det bara är mina sociala medier som fylls av pyntade hem, julbak och glada familjer i stickade tröjor. Så jag kände att jag ville bryta min tystnad här inne för att prata lite om det, för jag vet att jag inte är ensam om att ha ett komplicerat förhållande till julen. 
 
Jag brukade älska julen och allt som hörde till. Eller snarare, jag brukade säga det och tro det. Jag planerade, pyntade, bakade, fixade julklappar. Jag lade varenda litet uns energi jag hade på att julen skulle bli så perfekt som möjligt. För om jag bara var duktig nog och om alla bara var glada nog så kunde kanske julen bli bra. Och om julen blev bra så kunde kanske allt bli bra. Men det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig, jag fick aldrig den där perfekta julen ändå. För även om det inte var varje år som slutade i skrik och glassplitter gick jag med konstant ångest från november till trettonhelgen. 
 
Som barn har man inte alltid så mycket att säga till om kring firanden. Men som vuxen kan man faktiskt välja. När jag ser tillbaka på julen ser jag ångest och tårar. Jag ser många år av desperata försök att låtsas som att allt står rätt till. Jag ser åren där det blev tradition att rymma hemifrån över julhelgen, och hur tacksam jag än är över att den möjligheten fanns så känns det så hemskt att det ens behövdes. Jag ser åren efter det när jag fortfarande kämpade på men sedan knappt orkade vara närvarande under själva julafton. Jag ser julen 2017 som krossade mig och jag ser julen 2018 som på något sätt var ännu värre. 
Förra året orkade jag inte mer. Jag skolkade från julafton och satt hemma med katten istället. Gjorde en enorm skål rödbetssallad och åt knappt något annat än köttbullemackor på en vecka. Och det var så jävla skönt. Det var första steget till att läka det stora infekterade såret som är julen. 
I år säger jag därför upp mig från jul helt. Jag kan sträcka mig till saffransgifflar och eventuellt julkort, det är trots allt ett rätt mysigt påhitt. Kanske en julklapp till väl valda personer. Men utöver det blir det inget julande. Det blir inga planeringslistor, ingen julkalender, inga heldagar i köket, ingen gran och ingen adventsljusstake. Och det känns så jävla bra. För första gången blir min jul helt på mina villkor.
 
Missförstå mig inte nu. Det är helt okej att maxa julen, kanske särskilt i år efter den bergochdalbana som varit 2020. Kör all in och njut som fan om det är vad som känns bäst. Men det är också okej för mig att inte vilja ta del av det. Kanske kommer jag vilja fira jul igen framöver, men just nu vill jag bara spendera julafton ensam under en filt för att sörja och läka. Och det är okej. Hur mycket eller lite du än vill fira advent och jul så är det okej, vad än dina sociala flöden säger. Vad än släktingar eller vänner säger.
 
Ta hand om er och ta hand om varandra. För många är julen en tid som triggar mycket gamla minnen, känslor och trauman. Och det blir inte lättare av att vi inte pratar om det, av att den enda bilden av julen som får synas är den perfekt piffade.