Norrlandsresan: Abisko kanjon

Dag 7: Abisko kanjon 
18/8 44mil
 
Idag blev det Abisko igen!
Vi hade siktet instället på Abisko kanjon - alltså WOW vilket ställe! Vi stannade ganska direkt och fotade samt åt stormköks-lunch. Blev för min del en galet salt pasta carbonara. 
Gick sedan längs kanjonen nedströms. Passerade en vacker tunnel målad med renmotiv och flera fina fotoplatser. Gick bland annat förbi Abiskos guldkrona! Till sist klättrade jag upp till ett utsiktsberg där jag såg ut över deltat där Abiskojohka rann ut i Torneträsk. Såg också ända bort till Vadvetjåkka! 
På väg tillbaka plockade jag med Anna-Li för kladdkaksfika vid guldkronan innan vi gick till bilen för att packa om och sedan ta en toa + vattenpåfyllningstur vid Naturum. Sedan gick vi tillbaka till lunchplatsen och följde kanjonen en bra bit uppströms tills det knappt var en kanjon längre utan "bara" en älv.
Innan vi åkte gick vi till ett uppbyggt sameviste men det var inte så spännande.
På vägen hem stannade vi i Abisko by och köpte tunnbröd, köttbullar och potatissallad som vi sedan åt i en parkeringsficka.
Så galet fin dag! Och Abisko kanjon alltså... Vackraste, mäktigaste och mest magiska platsen jag någonsin upplevt. Ville aldrig åka hem. Bara färgen på vattnet - turkost/grönt i så många nyanser. Men inte smutsgrönt som dåligt vatten utan så galet klart. Min nya favoritfärg - Abiskojohka-grön. 
 
 
Jag blir helt varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på den här dagen. Det var min sista heldag i Kiruna innan resan skulle ta mig söderut igen och vi bestämde oss för att bara ta dagen som den kom. Packade med kamerautrustning och matsäck och styrde en gång till bilen mot Abisko. Den föregående dagen kantades av ångest, men här kände jag mig friare än någonsin. 
 
 
 
Abisko kanjon beskrivs som Sveriges motsvarighet till Grand Canyon. Det var precis som jag skrev här ovan den mäktigaste platsen jag besökt. Det var egentligen bara tänkt att vi skulle stanna till där och äta lunch innan vi åkte vidare. Jag skulle gå bara en liten bit nedströms och kika medan Anna-Li åt färdigt men det var omöjligt att vända tillbaka, jag var helt enkelt tvungen att se vad som gömde sig bakom nästa sväng. Utsikten skiftade hela tiden och det gick inte att slita blicken från vattnets alla påhitt. 
 
 
Såklart lektes det en hel del med långa slutartider. Har insett att det är en omöjlighet för mig att låta bli vid strömmande vatten.
 
Ser ni Anna-Li?
 
 
Där Abiskojohka förenas med Torneträsk. Bergen längst bort på nedre bilden är nationalparken Vadvetjåkka.
 
 
 
Det blev obeskrivligt tyst när vi satte oss i bilen efter att ha spenderat hela dagen med älvens brus i öronen. 
 
 
 
Har aldrig tidigare tagit så många kort på en och samma dag, men ändå kände jag mig helt helt närvarande. Har ju pratat tidigare om att se världen genom en kameralins och jag kan fortfarande ofta känna att jag "missar" platser när jag fokuserar för mycket på att fotografera. Men här var allting så harmoniskt, det fanns så mycket tid och ork till både och. 
 
 
Hit ska jag igen. Så är det bara. Ni med tycker jag! 
 
Ett järv-säkert matförråd.
 
Och med den utsikten sätter vi punkt för dag 7. En av de allra allra finaste dagarna på hela resan. Sommaren. Året. 
 
Har du något favoritresmål du drömmer dig tillbaka till?
Abisko - Kanjon - Lång slutartid - Norrland 2017

Norrlandsresan: Ångest, vackra vyer och myggkaos

Dag 6 - Nikkaluokta och Krokvik
17/8
Vi började med att åka till Nikkaluokta. Det är där ifrån man bland annat kommer till Kebnekaise.
Parkeringsstrul och åsynen av alla smala, hurtiga, "riktiga" vandrare som levde min dröm gjorde dock att ångesten skuggade allt annat och vi åkte ganska snart. Strax bortanför stannade vi vid en parkering och gick upp på en höjd med en helt fantastisk vy över bergen. Plötsligt kom dock en helikopter och landade bara tio meter bort, helt stört. 
 
På kvällskvisten tog vi en tur ut igen. Stannade vid Krokvik där ljuset var helt fantastiskt fint men myggen olidliga. Såg dock hjortron! Ett till stopp längs vägen vid en liten älv och sedan hemfart.
 
Vid Nikkaluokta var det verkligen packat med folk. Vi fick cirkulera runt pakeringen många varv innan vi ens kunde stanna bilen, till slut tror jag vi råkade ta någon personalparkering. Så mycket folk gör mig alltid väldigt stressad, och kanske särskilt när min inställning var en lugn dag i naturen. Jag kände mig också så galet malplacerad bland alla glada, vältränade vandrare med svindyra Fjällräven-byxor och enorma ryggsäckar. Jag kände mig så futtig där och då, vad var egentligen mitt eget äventyr i jämförelse? 
 
 
 
 
Vädret var dock helt otroligt som ni ser. Härifrån blev vi sedan bortjagade av en helikopter vilket inte precis hjälpte mot ångesten. Vi hade tydligen satt oss just där de landade under någon turist-helikoptertur men inte en skylt fanns till varning, dock en hög med bensindunkar som hädanefter kommer vara tecken nog att gå vidare. 
 
Vid solnedgången gav vi oss iväg igen. Vi bestämde oss för att ta vägen mot Abisko och hitta någonstans längs vägen att stanna. Det blev en plätt vid Krokvik, där solens sista strålar målade hela världen i varma färger. 
 
 
Vi stannade så länge vi kunde, men även dränkta i myggmedel blev vi snart helt prickiga. 
 
 
Jag fick dock för första gången se vilda hjortron! Exotiskt! 
 
Ett till stopp på vägen tillbaka hem. Egentligen var det bäcken här som var vacker, men det var så svårt att ta sig ner dit så det blev mest fotograferande av blommor i vägkanten. 
 
Himlen bjöd på pastellfest. 
 
 
På en fläck växte det några vita mjölkörter, har aldrig sett förut men galet vackra! 
 
Helt perfekt slut på dagen efter en ångestfylld förmiddag! 
 
Hur hanterar ni ångest under resor, om saker inte blir alls som man tänkt sig?
 
Sugen på mer från Norrlandsresan? Kika på kategorin Naturresor
Kiruna - Krokvik - Nikkaluokta - Norrland 2017

Norrlandsresan: En lugn dag mitt i

Dag 5: Runt Kiruna
16/8 
 
Idag blev en lugn dag. Har varit och fotat i två omgångar. Först stannade vi på vägen mot Nikkaluokta. Det var en så fin vy med vägen som slingrade mot bergen i bakgrunden.
Senare åkte vi i regnet till Luossavaara. Så fint med dimman men mest blev det foto på växter. Insåg hur kul det är att experimentera med blixten! 
Annars har dagen bjudit på vykortsskrivande, handlande och kladdkakeätande. 
 
Imorgon ska vädret vara fint igen och det blir nya äventyr!

 
Det kanske härligaste med en längre semestertur är att alla dagar inte behöver vara fullsmockade. Man behöver inte planera upp varenda minut för att hinna med allt man vill se och göra utan man kan ha dessa lugna dagar. Kanske blir det inte den mest minnesvärda dagen av resan, men vad gör det? Efter allt flängande och utforskande behövdes den där dagen som i ärlighetens namn mest spenderades på soffan. 
 
 
 
 
Kvällen innan hade varenda väderapp utlovat regn så vi (jag och Anna-Li som jag bodde hos under dagarna i Kiruna) bestämde oss för att ta sovmorgon och sedan bara se vart dagen tog oss. Döm vår förvåning när det var strålande sol utanför fönstret när vi drog upp rullgardinen. Vi satte oss i bilen och åkte, helt enkelt. Körde tills vi hittade någonstans där vi ville stanna. Det blev en grusplan på vägen mot Nikkaluokta och därifrån gick vi på småvägar, fotade växter och slogs mot envisa myggor ända tills de utlovade regnmolnen började hopa sig. 
 
 
 
Jag älskar att fota tillsammans med Anna-Li. Vi ser på fotograferandet på så olika sätt och det pushar alltid mig att experimentera mer än jag gör i vanliga fall. När jag ser ett motiv ser jag en eller några bilder jag vill ha. Då tar jag dem och är nöjd. Blir det inte som jag vill ger jag upp ganska snabbt och går vidare till nya vinklar eller perspektiv. Hon ser mer hela tiden något annat att testa, för varje klick med avtryckaren gräver hon sig djupare ner i det där motivet och det kan ge så häftiga resultat, trots att det är något helt annat än hon tänkte från början. När vi är ute hamnar jag alltid en bit före. När jag sett något fint föds nyfikeneten att se vad som gömmer sig ännu lite längre fram, hur det ser ut från en annan vinkel, ett annat perspektiv. Jag rör mig hela tiden när jag fotar medan hon stannar längre för att verkigen fånga varje plats. Att vänta in henne gör mig ibland så frustrerad, när jag så tydligt känner mig klar när hon knappt börjat. Men just den frustrationen gör att jag kickar mig ur gamla spår. Jag testar nya inställningar, experimenterar. Frustrationen kläcker så jädra mycket inspiration. 
Sedan vänder hela grejen när jag fastnar i att leka med långa slutartider. När jag kan sitta med exakt samma komposition på skärmen men bara pilla fram och tillbaka med sekundrarna och olika fokuspunkter. 
I slutändan är det aldrig lika kul att fota som när vi är ute tillsammans. Det är mitt tips till er, hitta någon som förstår din kreativitet men på samma gång inspirerar till nya uttryck. Det är tamefan guld. 
 
När regnet kom åkte vi som sagt hem igen och spenderade resten av dagen med varsinn dator i knät. På kvällskvisten blev det dock en tur till. I duggregnet åkte vi upp på berget Luossavaara och fick se dimman som först låg filmjölkstjock skingras och visa upp utsikten. På vägen dit postade vi vykort och på vägen hem inköptes kladdkaka. Som det ska vara alltså.
 
 
 
Vill du se mer från min norrlandsresa? Kolla in min kategori med naturresor
Kiruna - Luossavaara - Nikkaluokta - Norrland 2017