Att flytta med tvångshandlingar

När jag skulle flytta var jag så himla redo. Det hade gått över fem månader från det att jag sett lägenheten och börjat packa tills jag hade nycklarna i handen. Samma kväll började jag måla om en fondvägg jag inte tyckte om och två dagar senare hade jag tagit ledigt för flytten. Allting var förberett. Allting rullade på. I mitt huvud hade jag redan börjat flytta för länge sedan och allt kändes bara så bra, jag var äntligen på gång på riktigt. Eller ja, allting utom en sak kändes väldigt bra. En sak jag visste att jag omöjligen kunde förbereda mig inför vilket gjorde mig omåttligt nervös. Hur det skulle gå att flytta med mina tvångshandlingar. 
 
Tre gånger hade jag flyttat tidigare. Två gånger var innan jag ens visste att jag hade tvångshandlingar och vid den tredje hade jag inte direkt några tvång som styrdes av en speciell plats så den biten var inget problem då. Men nu var och är de flesta av mina tvång bundna till hemmet, till främst spisen och ytterdörren. Och min nya lägenhet hade en spis med fel antal plattor och en dörr med annat handtag. 
 
När jag första gången kom till lägenheten själv, när den var min och säljaren inte längre var där och öppnade, fick jag panik. Dörrhandtaget var väldigt löst och satt fast med bara en skruv. Det var fullt fungerande för att öppna och stänga dörren som en vanlig person, men skulle inte hålla länge för mig som ofta måste dra i dörren för att vara säker på att den är stängd. Där och då ville jag bara slänga bort nyckeln och aldrig sätta min fot där igen men hur rätt det beslutet än kändes visste jag såklart att det var helt orimligt. Och tur var väl det, för när min farfar kom med verktygslådan några dagar senare rotade han fram passande skruvar och problemet var löst. Eller, problemet hade egentligen bara börjat men den biten var löst. 

Alla dörrar låter väldigt olika, testa att tänka på det när du öppnar och stänger de dörrar du kommer i kontakt med under en dag. Det är så många faktorer som påverkar dessa ljud. Material, ålder, handtag, lås, temperatur, luftfuktighet, vind. Min gamla dörr var väldigt besvärlig att få rätt i en tvångssituation då den på grund av vinddrag i trappuppgången ibland gjorde ett extra klickande när jag var klar med min rutin, vilket gjorde att jag fick börja om. Det var besvärligt att först dra i handtaget det antal gånger som var rätt för stunden, i rätt rytm, och sedan se till att den stannar i precis rätt läge för att inte göra det extra klickandet. Värst var det när jag efter många om och men var klar och nästan hade hunnit fram till sovrumsdörren när jag hör ljudet, jag minns fortfarande den känslan av uppgivenhet så väl. 
Min nya dörr är väldigt enkel och det är just det som ställde till problem. Jag blev misstänksam just för att den inte bråkade med mig, tänkte att det måste vara något fel. Att jag måste göra något fel. Jag kunde bli stående i flera minuter och bara dra i dörren innan jag verkligen var säker på att den verkligen var stängd och inte bara lurades. 
 
Nästa sak som ställde till det för mig var spisen. Min gamla spis hade fyra plattor och sex vred, min nya har tre plattor och fem vred. Jag har en väldigt detaljfixerad rutin där jag känner på alla plattor, stoppar in en hand i ugnen och sedan dubbelkollar att alla vred står på 0 ett antal gånger. Den kollen måste ske enligt en viss rytm och det blir såklart helt fel när det är ett annat antal. 
 
Idag ungefär två månader efter flytten har jag sakta men säkert börjat komma in i nya rutiner. Dörren är inga problem längre, det känns nu bara skönt att den inte är lika besvärlig som den gamla. Dock ska alla dörrar troligtvis bytas ut så jag lär få börja om den karusellen igen. Spisen bråkar jag fortfarande lite med men vi börjar bli kompisar. Jag har en ny rytm som passar antalet vred men ibland blir jag osäker på om jag använt den nya, gamla eller någon blandning och stressar upp mig själv. 
Två nya tvång har jag också utvecklat på grund av all stress under de senaste månaderna men de börjar redan blekna bort allt eftersom jag känner mig mer trygg och hemma här. 
 
Det har varit otroligt jobbigt att ställa om de här sakerna, och jag tror det har varit en stor anledning till min orkeslöshet och allmänna dip efter flytten. Men det känns som det börjar stabiliseras nu, och jag hoppas verkligen att fler delar av mitt liv och mående följer det exemplet. 
Tvångshandlingar

En promenad som var helt vanlig men blev något mycket mer

Jag kom nyss in från en promenad. Jag pälsade på mig och gick ut i snön. Jag och Kevät. Alltid jag och Kevät. Jag vet inte hur man går utan honom. Visste inte vart jag skulle gå så fötterna ledde mig till den där promenaden jag trampat så många gånger. Den där som är sådär lagom när man inte vill gå jättekort men heller inte känner för en långpromenad. 
 
Ute på trottoaren får jag direkt solen i ögonen. Solen? Vart kom den ifrån? I flera dagar jag har hoppatshoppatshoppats att den här lediga fredagen skulle bjuda på sol och blå himmel men när jag tidigare på morgonen var ute var himlen lika grå som mitt inre. Jag grottade ner mig inne några timmar innan jag gick ut igen. Gick ut till solen och den blåa himlen. Fötterna tog mig bort, åt vänster och sedan bara rakt tills jag kommit förbi min gamla högstadieskola. Den biten som alltid är längre än jag tror, bara lång och hiskeligt tråkigt. Det är så nära att gå till den skolan nu, men avstånden mellan husen gör att det tar ett halvt år att komma till slutet. Ironiskt med den där skolan förresten. När jag var elev där bodde jag mitt ute i ingenstans. Längst in på en grusväg. Det tog mig flera timmar att ta mig hem på grund av osynkade bussar och brist på platser där dessa kunde stanna. Oftast gick jag bara de dryga tre kilometrarna till mammas kontor och väntade tills hon slutade. Sörplade varm choklad och spanade ut över människorna som gick förbi på gatan. Det var sådanadär bra fönster att spana igenom, där man inifrån kunde se ut men inte utifrån se in. Många gånger gick det snabbare än att ta mig hem själv. Idag bor jag en ynka minuts gångväg från den där jädra skolan. Som en stor spark i magen till mitt högstadiejag. 
 
Jag gick vidare, förbi den där lilla nyponbusken där frukterna aldrig tycks skrumna ihop. De hänger där, lika lysande röda som när hösten färgade dem. Jag fortsatte fundera över flyttar. Över alla gånger jag flyttat. Fram till jag var 16 år hade jag bara flyttat en gång. Fast det räknades knappt för jag var för liten för att minnas. Fram till jag var 16 hade jag bara haft ett hem. Nu är jag 21 och om en månad flyttar jag för femte gången men jag minns inte när jag senast kände mig hemma någon stans. Det är nog mest därför jag ser så mycket fram emot flytten. Jag längtar så efter ett hem som känns hemma. Ett hem som känns tryggt och fint och mitt. 
 
En liten gubbe går förbi och glor misstänksamt när Kevät satt sig för att skita. Vi blänger tillbaka bägge två och han vänder snabbt bort blicken. Längre fram ser jag två barn leka i snön och min enda tanke är nej. Ska jag vända? Ska jag svänga av där framme? Fast det vill jag inte, inte in på vägen som ger ångest. Inte vända och mötas av tre alternativ - ska man gå höger för att komma hem, gå den tråkiga långa biten längs skolgårdens gröna staket igen? Eller ska man gå vänster, svänga in på en längre promenad jag egentligen inte har ork för? Eller ska man gå rakt fram, till den där andra vägen som väcker ångest? Vilket alternativ är det bästa? Vilket är minst dåligt? Ska man välja mellan fyra vägar jag inte vill gå? Eller ska jag riskera att de där barnen springer fram och kastar sig om halsen på Kevät? Kevät som är sådär söt och fluffig och kramvänlig att alla tror att det är okej att bara ta på honom hur som helst. Riskera att behöva svara på alla frågor om honom, alla frågor okända barn alltid har. Jag orkar inte idag. Orkar inte leka trevlig. Orkar inte le. Jag går här, jag går här och tänker och jag orkar inte göra något annat. 
 

Barnen drar sig längre ut på gräsmattan. Längre bort från stigen där jag traskar. Jag går vidare. Framåt. Förbi. Längs halvallén med de där vackra pilträden som lyser som silver mot den blå himlen under sommaren. Träden som på hösten låter en gå där i ett regn av silverblad. Träden som idag är kala och snöiga men ändå vackra. 
Något låter men jag vet inte vad det är. Det låter som ett får men jag tror det är en fågel men samtidigt låter det lite som någon som ropar på hjälp men inte riktigt menar det. Jag kan inte lokalisera ljudet, hör inte från vilken riktning det kommer. Hoppas innerligt att det inte är ett rop på hjälp och traskar vidare. Vidare till den lilla transportsträckan genom industriområdet. Är det ens ett industriområde? Vet inte vad jag ska kalla det annars. Svänger in på bussgatan som heter bussgatan men där det aldrig kommer bussar. Eller bilar heller. Det är egentligen inte någon riktig gata. Eller så är det det fast den inte används. Vad vet jag. Den är bra att gå på. 

Kevät springer i vägkanten. Hoppar där snön är som högst. Är så där lycklig som bara han kan vara. Gör mig så där glad inombords som bara han kan. Då och då får jag kalla honom till mig, peta bort isklumparna som formas mellan hans trampdynor. 
Stigen vi alltid svänger av på går att använda trots snön. Den är inte skottad men någon har dragit en pulka där så vi kan med lätthet trampa fram. Den där fina stigen som går mitt emellan skogsdungen och några trädgårdar. Där det på våren alltid växer gullvivor och på sommaren lyses upp av det finaste av träd jag inte har någon aning om vad det är. 
 
När vi rundar den lilla kröken flaxar något förbi och sätter sig på en trädgren ett par meter bort. En koltrast. Där sitter den. Stirrar på mig med sina kloka ögon en kort stund och flaxar sedan vidare. Det kändes som ett tecken men jag vet inte vad det betydde. Det kändes fint, hur som helst. Kanske behöver det inte betyda mer än så. Kanske var det bara till för att klistra det där leendet på mina läppar och göra sista biten hem lättare. 
Jag kikar ner på mina skor och ser hur den låga solen får snön som samlats på lädret att lysa. Glittra. Vintern är fin ändå. Snön är fin. Ännu ett minne letar sig fram, minnet av en tradition som känns så fin och viktig även om den bara skedde under tre år. Mina tre år i Forshaga. Den där flytten när jag var 16 som förde mig 20 mil bort till en plats jag aldrig riktigt kunde kalla hemma. Få saker saknar jag från den tiden, men en av dem är första snön. Jag hade en särskild promenadväg som gjorde mig lugn och ledsen. Vemodig kanske är ett bättre ord. Lugn och vemodig, på ett bra sätt. Den gick jag alltid när första snön kom. Första kvällen det snöade. När de första trevande flingorna lös i ljuset från gatlyktorna och årets första vita täcke lade sig över marken. 
 
Sista biten hem går igenom bostadsområdet. Trottoaren är inte skottad men det gör inget att vi får gå mitt i vägen. Det är så lite trafik här ändå. Någon har hängt ut alla sina sjalar på vädring. De gungar lätt i den svaga brisen och liknar en regnbåde av tyg, en regnbåde med väldigt mycket rosa i. Fast vad vet egentligen jag om att det är alla sjalar? Personen kanske har ännu fler, även fast det är tillräckligt många för att vara någons alla. Fast vad säger det egentligen? Jag har inga alls och det är mina alla. Det betyder att alla mina sjalar alltid hänger ute på vädring. Alla mina sjalar är alltid precis överallt. 
 
När jag gått förbi muren med rabatten som brukar visa upp vårens första krokusar ser jag mitt hem. Det hemma som inte känns hemma, det jag snart lämnar igen. Jag tänker på hur fin den här promenaden var. Den promenaden som skulle vara alldeles vanlig på min alldeles vanliga väg men som blev ett enda långt filosoferande. Jag klev innanför dörren och kände direkt hur extremt hungrig jag var, hur min näsa rann som aldrig förr, hur trött jag var och hur desperat jag behövde kissa. Allt det där jag inte haft tid att känna på promenaden för att jag var upptagen med att känna alla andra känslor. 

Funderingar och ordlöshet

Som jag skrivit tidigare funderar jag väldigt mycket just nu. Så mycket saker snurrar i mitt huvud men jag får inte ordning på någonting. Min hjärna är sprängfylld av tankar men så fort jag försöker formulera något försvinner orden. Jag vill skriva, prata, analysera, diskutera, argumentera. Jag vill komma fram till svar på frågor, komma fram till vad som känns bäst. Vilka vägar jag ska gå. Men orden finns inte där. Vad gör man när orden bara försvinner? När varje tanke är spårlöst försvunnen så fort jag försöker göra något konkret av den. 
 
Det är just nu omöjligt för mig att blogga varje dag som jag annars försöker med. Jag orkar helt enkelt inte. Har varken energi eller inspiration. Bara en stor orkeslöshet. Allt jag gör är att jobba, fundera, förbereda inför flytten och se på tv. Mer klarar jag inte för tillfället. Jag kommer fortsätta uppdatera här, bara mer sällan. När jag har något att skriva om. Jag hoppas ni har tålamod med mig för jag lovar att komma tillbaka starkare än någonsin, jag vet bara inte riktigt när.