Ett livstecken

Hej hörrni!
 
Jag har försökt skriva det här inlägget hur länge som helst. Jag skriver några rader, stänger ner datorn, kommer tillbaka någon vecka senare och suddar ut allting. Jag vet inte vart jag ska börja. Det är alltid lika svårt, att säga hej igen när jag varit borta ett tag. Hur mycket ska man berätta? Ska jag ge någon förklaring eller bara köra på som om inget hänt? Ett tag tänkte jag göra som de senaste åren kring nyår, en årssammanfattning. Som ett sista hejdå till pissåret 2019. Men det gick inte, för det var när jag kollade tillbaka på inläggen om 2017 och 2018 som jag faktiskt insåg hur dåligt jag mår just nu. 
 
Men senaste veckorna har vi haft ett par riktigt fina soldagar mellan stormar och snörusk. Tussilagon blommar i vägkanten och forsythiakvisten jag tog in lyser gul i min finaste vas. Jag har köpt ett par nya skor som ser ut som vattenmelontuggummi och korta stunder här och där känner jag mig som mig själv igen. Jag börjar skriva igen, fyller mobilen med anteckningar och nu kanske detta faktiskt blir ett blogginlägg? Lite oftare kan jag ta ett djupt andetag utan att den där ångestklumpen är ivägen. 
Kanske finns det hopp ändå? Om en vår, om en sommar och om att bli glad igen. Om att plocka upp en nål eller en penna eller en pensel och kunna skapa något igen. Om att orka hålla igång ett samtal. Åka på utflykter. Drömma. Läsa böcker, rensa i tygkistan och kanske till och med hänga upp alla de där inramade bilderna som ligger i en hög på sekretären.
 
Kanske finns det hopp om att börja leva lite igen. Snart. 
Maria

Saknat dig men alltid lika glad när du dyker upp! Ingen press <3

Alicia Sivert

<3

Thea

<3