En dag att sörja och en dag att fira

TW psykisk ohälsa och självmordstankar. Snälla scrolla förbi det här inlägget om du inte är stabil nog för att läsa om det just nu.
 
Jag var 10 år första gången jag ville dö. Det var asläskigt. Det hände en grej som kastade om mitt liv, som fick mig att öppna ögonen för sådant jag hade blundat för fram till dess. Jag blev livrädd för mitt eget hem och den rädslan blev till ångest som blev till självmordstankar. 
Jag gjorde aldrig något åt saken, för jag visste inte hur. Men jag ville. Hela tiden. Ville bara bort. Ville inte vara rädd mer. 

Dagar, månader och år gick och även om jag hade mina ups så gick mitt mående ganska stadigt nedåt. Någon gång i gränslandet mellan 14 och 15 orkade jag inte mer. På pappret såg saker ut att gå bra. Jag hade bra betyg, fina vänner, planer för gymnasiet och jag hade tingat en liten hundvalp från en planerad kull.
Men även om saker såg bra ut så var det något helt annat inombords. Så en kväll när jag var ensam hemma skrapade jag ihop alla konstiga piller jag kunde hitta och svalde ner med ett glas vin sittandes på badrumsgolvet. Det enda rummet i huset som inte alltid var svinkallt. Jag vaknade nästa förmiddag och kunde knappt röra mig. Hjärtat rusade och jag hade ingen kontroll över mina armar och ben. Men jag vaknade och jag har aldrig varit så besviken i hela mitt liv. 
Jag mådde ännu sämre efter detta. Kände mig så värdelös. Hur kan man vara så kass att man inte ens klarar att dö? Men det är faktiskt ganska svårt. Det insåg jag ett par månader senare när jag gjorde samma sak igen. 
 
Sedan kom vi fram till den 17de april 2010. Jag var en deprimerad nybliven 15åring med panikångestattacker och en hel hög tvångshandlingar även om jag vid den tiden inte visste att det hette så. Jag visste bara att jag var galen och att jag ville dö. Men den 17de april föddes du och dagen efter fick jag för första gången se dig på bild. Och även om det inte var spikat än att det var just du som skulle bli just min hund så visste jag. Jag visste att vi hörde ihop och jag visste att jag inte skulle kunna försöka ta livet av mig igen för att jag hade dig nu. Jag hade något att leva för. 
 
Dagarna gick och när du var 4 veckor åkte jag och mamma för att hälsa på och träffa uppfödaren och valparna. Jag satte mig i valphagen och du kröp upp i mitt knä, somnade i min famn och det blev äntligen bestämt att just du skulle bli just min hund. Du blev 8 veckor dagen efter skolavslutningen och jag fick äntligen åka och hämta hem dig. 
Du var så glad. Hela tiden. Du älskade varenda människa du mötte men jag var hela din värld. Och du var min. Vi växte ihop med tiden och lagom tills du hade gått från en underbar liten valp till en asjobbig unghund och tillslut landat i en fortfarande barnslig men ändå vuxen individ så kände du mig bättre än jag kände mig själv. 
 
Genom åren fick vi vara med om så mycket tillsammans. Vi har rest runt och utforskat så många vackra platser. Vi har tränat och tävlat, hållt kurser och varit på äventyr. Vi flyttade ju till och med hemifrån och gick gymnasiet ihop.
Men större delen av tiden höll du helt enkelt mitt huvud ovanför ytan. När jag inte klarade av att gå upp ur sängen låg du tätt intill. När jag hade panikattacker slog du mig med tassen tills jag slutade hyperventilera och istället fokuserade på att klappa dig. När min sociala fobi var som värst såg du till att jag kom ut ur lägenheten om så bara för en minut. Du var där och höll mig lugn alla gånger vi var tvugna att rymma från huset. Både under tiden vi bodde där och den där gången vi bara var där på besök. 
Du fanns vid min sida vid varje tufft beslut och vid varje situation jag egentligen inte vågade möta. Du räddade livet på mig varje dag, bara genom att existera. 
 
Ända sedan den där dagen jag hämtade hem dig har jag tänkt på hur det skulle bli när du inte längre fanns. En sak var jag säker på, att jag också skulle dö då, men känslan kring det har ändrats genom åren. I mina värsta perioder har jag längtat, under andra tider har jag varit rädd och ibland har det bara känts självklart. Typ normalt?
I oktober 2018 blev du sjuk. Egentligen några månader tidigare, men det var nu du blev sjuk på riktigt. Ingen visste varför eller vad det var för fel på dig. Men vi kämpade på. Efter årsskiftet blev du bättre ett tag, men under våren började din kropp ge upp mer och mer tills jag inte kunde blunda för det längre. Du var färdig. Du orkade inte mer. 
Det var en torsdag när jag bokade tid för avlivning. Jag bokade till torsdagen efter. Så att vi skulle få en sista vecka ihop. En sista helg att säga hejdå ordentligt. 
Jag gick till jobbet på fredagen och när jag kom hem på lunchen mådde du inte bra. Alls. Jag fick hjälp att boka om tiden till en akuttid den eftermiddagen för jag insåg att om jag skulle vänta en vecka skulle vi inte behöva tiden alls. Du hade inte levt en vecka till. 

Idag har det gått prick ett halvår sedan du tog ditt sista andetag med huvudet i mitt knä. I ett halvår har jag gjort det jag varit mest rädd för sedan du föddes. Jag har levt utan dig. 
Jag har inte försökt ta livet av mig. Jag har gått upp ur sängen varje jäkla dag. Jag har mått skit, jag har gråtit svinmycket och jag har tagit många riktigt konstiga beslut men jag lever fortfarande. Och jag har inga planer på något annat. 
Du blev bara 9 år. Tanken var att du skulle ha många år till. Vi skulle ju köpa oss ett litet hus någonstans. Vi hade ju så många äventyr kvar att åka på. Vi hade fortfarande några stigar kvar i vår skog att utforska. Men det blev inte så. 
Jag vet fortfarande inte vem jag är eller hur mitt liv ska se ut utan dig, men jag är på väg att lära mig det. 
Tack för allt du var och tack för allt du lärt mig. Tack för att just jag fick bli just din människa. 
 
 
Julia

Så tungt och fint och sorgligt och vet inte ens vad jag ska säga. Tack för att du delar med dig <3 Kramar

Linnéa

Du fina människa som jag aldrig träffat men ändå känns som en vän som jag känt länge, jag har nog aldrig blivit så chockad och tagen av att läsa något du skrivit. Jag vet att du haft ett tufft liv, men att veta det var så här du kände under en del av ditt liv gör mig verkligen ledsen för din skull. Ingen människa skall behöva känna eller må så dåligt som du har gjort. Jag aldrig varit troende, men jag tackar universum för att det gett dig styrkan att överleva. Jag hoppas att du någon dag finner en annan vän som kan dig lika mycket glädje som Kevät gjort för dig. Kramar <3

Lena

❤️❤️❤️

Alicia Sivert

Åh Jenny. All kärlek till dig, all förbannad kärlek <3

Wilda

Skickar dig en hel drös med kärlek. ❤️

Wilda

Skickar dig en hel drös med kärlek. ❤️