Fem dagar av frihet - en resedagbok

 
Dag 1: Brålanda - Jormvattnet
16/8 94,3 mil
 
Åh vad jag har längtat efter att skriva! Har försökt skriva lite dagbok i sommar men det är inte samma sak som på resa.
Mina roadtrips är terapi.
Det är på vägen norrut jag alltid tar itu med allt som snurrar. Det är därför det känns helt omöjligt att skippa ett år. Så länge jag inte klarar att gå tillbaka till en riktig terapeut är de här augustidagarna allt jag har. Det som får mig att klara resten av året. 
Och i år har jag ovanligt mycket att fundera igenom. Allt som gror där inne, som har geggat ihop sig till en enda stor gröt som hämmat all annan hjärnaktivitet. Som fått mig att ta en massa konstiga beslut senaste tiden. 

Vad har hänt sedan förra året egentligen?
Pappa kom in i mitt liv igen för att bevisa en gång för alla hur självisk han är. Jag har startat företag och öppnat min webshop. Alla gamla sår som rivits upp igen angående andra släktingar. Jobbade halvt ihjäl mig i höstas för att när det äntligen skulle bli lugnt igen börja som arbetsledare med allt vad det innebar. 
Och det jag knappt ens orkar skriva med. Kev. Hela hösten, vintern och våren med sjukdomar. Och sedan dessa tre månaderna utan honom. Fan vad jag saknar honom. Ibland känner jag honom fortfarande. Nosen som buffar i min hand när jag är ute och går. Hans mjuka kropp som hävs upp och ned i djupa andetag bredvid mig när jag ska sova. Så nära. Men inte där. Som fantomsmärta efter en amputerad arm.
 
Nu sitter jag här. Ensam och gråtandes i en bil nästan 100 mil hemifrån. En del av mig vill åka hem igen. Bädda ner mig i soffan och tycka synd om mig själv. Men den andra delen av mig lever för detta. Något händer i mig när jag kör över gränsen till Dalarna. En frihetskänsla som ökar för varje kommun jag susar igenom. Varje kilometer längre norrut jag kommer. 
Känslan som väcks när jag kör fram längs sjöarna mellan Strömsund och där jag är nu, när varje krök bjuder på en vackrare vy än den förra. Den känslan finns inte hemma. Det är för den jag åker iväg år efter år. Som en drog. 
 
Okej. Slut på terapiskrivande. Har kört hela jävla dagen. Några korta stopp för kiss och tankning. Nu ska jag sova med utsikt över Stor Jorm. Samma sjö som jag sov vid förra året. Det känns fint ändå. För någon timme sedan kom en rejäl regnskur och i solnedgångsljuset kom den klaraste regnbåge jag någonsin sett. Det var helt otroligt. Nu somnar jag snart. 
Imorgon kör jag sista milen till Stekis och efter det har jag ingen aning. Kanske sjöfallet? Kanske en sväng till Norge? Kanske något helt annat?
 
 
 
Dag 2: Jormvattnet - Nábrreluokta
17/8 85,8 mil
 
Insåg att jag missade att skriva om en hel del igår. Fastnade väl i att skriva av mig. Nåja. En sak som hände var att jag bara var någon sekund från att krocka. Köra rätt in i sidan på en bil som kastade sig ut från en sidoväg för att köra på vägen åt motsatt håll som mig. En 100-väg. Idiot.
 
Okej. Idag då. Vaknade vid halv 7 och gav mig iväg. Körde förbi alla sjöar som nu mer är så bekanta. Kom tillslut upp på kalfjället! Tänkte gå till den där lilla platån jag såg ut förra året och velat fota från sedan dess men det gick inte att komma dit utan att vada en bit och det kände jag inte för. Åkte vidare norrut. Vilhelmina Storuman Arjeplog Jokkmokk Sjöfallet.
Stannade vid Nábrreluokta kapell och åt middag. Som jag längtat efter att göra i 2 år. Åkte vidare in i själva parken. På vägen västerut. Vände vid Vákkudavárre och har nu stannad vid Nábrreluokta igen för att sova.
Har haft otur med vädret idag. Bitvis regnigt och ständigt molnigt. Hade så hoppats att få se sjöfallet badande i sol den här gången men tyvärr inte. Tycker livet blir så mycket tristare när man knappt ens skymtar blå himmel.
 
Nu ska jag försöka få död på de sista myggorna i bilen och sedan sova. Imorgon bär det söderut igen. På nya eller gamla vägar, har inte bestämt mig än. 
 
 
 
Dag 3: Nábrreluokta - Hemavan - Stekenjokk
18/8 80,9 mil
 
Tog en långsam morgon och rullade inte iväg förrän 8.30. Mot Jokkmokk för proviantering och sedan till Storuman där jag svängde in på Blå Vägen. Följde den till Hemavan och blev verkligen inte besviken på vyerna. Körde småvägar till Dikanäs och svängde sedan på Vildmarksvägen igen. Fick en otrolig solnedgång att köra mot och stannade för kvällen i Stekenjokk lagom till den var slut. En stunds kvällsfoto på det och nu ska jag somna till stjärnhimlen utanför fönstret.
 
 
Dag 4: Stekenjokk - Högvålen
19/8 62,2 mil
 
Vilken dröm att både få somna och vakna i mitt älskade Stekis. Vill stå där varje dag och borsta tänderna medan jag spanar ut över en renhjord som rör sig över kalfjället. 
Tog en långsam morgon och åkte sedan en liten bit norrut. Till Fatmomakke, en samisk kyrkstad. Inte alls lik de andra kyrkstäderna jag besökt men väldigt vacker nere vid vattnet. 
Åkte tillbaka till Stekenjokk och fotade, sedan vidare längs Vildmarksvägen igen, fast denna gången söderut. Har känt mig seg idag, har nog en förkylning på gång som inte blev bättre av gårdagens kyliga kvällsfotande. 
Kom iallafall ner till Härjedalen tillslut och imorgon blir det hemfärd. 
 
 
 
Dag 5: Högvålen - Dingle
20/8 54,8 mil
 
Sista dagen! Vaknade i ett blåsigt Härjedalen. Stel och trött var tanken på att nästa natt få sova hemma i min egen säng underbar. Åkte vidare på småvägarna till Idre och tog en tur till Nipfjället när jag ändå var i krokarna såklart. Mycket renar längs vägen och jag blir fortfarande lika barnsligt glad varje gång. 
De stora fötterna som bär bra på snön men ser klumpiga ut på barmarken. De fluffiga hornen. Det tykna uttrycket när de lyfter hakan i vädret och vägrar lämna vägen. Fan vad jag gillar dem!
Fortsatte söderut. Var rastlös och stannade ofta, trött på bilen som alltid på vägen hem. 

Pratade med mamma en stund och hon sa, "är det verkligen semester, att sitta i bilen så länge? Du hinner ju inte göra något".
Det funderade jag mycket på sedan, och delvis har jag väl funderat på det innan med men då mer ur klimatsynpunkt. Är det rimligt att köra så mycket? 
Det är semester. Det är rimligt för mig. Jag vet inte om jag åker till något eller från något. Jag vet bara att jag har hittat platser som får mig att känna mig lugn. Som stillar kaoset i mig. Och jag måste få den dosen sinnesfrid. Det är vad jag lever på resten av året.
När jag kör över gränsen mellan Värmland och Dalarna känner jag mig fri. När jag susar vidare till Jämtland och Västerbotten byts den känslan mot tillhörighet. Jag känner mig hemma. När jag står på Stekenjokkplatån och blickar ut över fjällen finns det inte en enda sak inom mig som skaver. 
2017 utmanade jag mig själv något jävulskt med min resa genom landet. Jag hittade de där magiska platserna, de som ger mig lugn. Resorna därefter har varit att återbesöka platserna och känslorna samtidigt som jag fyller på listan med nya fynd. 

Nåväl. Jag bytte tillbaka till min bil, tog min katt och åkte sista milen hem igen. Till en efterlängtad dusch och en efterlängtad säng.