Feminismen förstör min läsning

Och det är jag så jäkla glad för.
 
Jag har varit så galet frustrerad den senaste tiden. Mycket bra har kommit tack vare #meetoo men det som mest satt sina spår i mig är sättet jag ser på min omgivning. Tack vare att vi nu mer öppet pratar om strukturella problem har jag, och förhoppningsvis många andra, öppnat ögonen för de där små sakerna som gör så stor skillnad. Något som irriterat mig lite extra det sista är just böcker. Det är saker jag knappt reflekterat över tidigare som nu får mig att koka av ilska. 
 
Så sjukt många böcker går enligt mönstret 1. Kvinna har problem, 2. Man dyker upp, 3. Man löser problem, 4. Kvinna blir kär. 
Det ska också gärna vara en lite oattraktiv kvinna som den där mannen inte riktigt ser innan hon antingen gått ner i vikt, köpt nya kläder, sminkat sig eller bytt glasögonen mot kontaktlinser. En makeover senare så är plötsligt varenda problem i hennes liv på väg att lösas. Och är det inte så måste hon tvärt om kasta bort läppstiftet, köpa ett par gummistövlar och få ett rejält lager skit under naglarna. Hon får aldrig bara duga som hon är.
Det är så svårt att hitta en roman som inte skaver. Jag vill ha en bok där det inte är underförstått att kvinnan ska sköta hemmet, där man inte ständigt slänger negativa kommentarer om den egna eller andras kroppar eller där hon inte utan att problematisera det låter en man anpassa henne till sitt liv. Jag vill ha en bok där en kvinna bara får vara kvinna, utan att i första hand definieras efter sin relation till en man. 
 
Det är lite på grund av det här som jag tappade suget för att skriva bokrecensioner. Jag vill inte lyfta en bok som fasthåller patriarkala strukturer, jag vill hellre spy på den. Men jag orkar inte bara klaga hela tiden, orkar inte lägga ner energi på det. 
 
Jag hade gärna velat tipsa om den där boken jag läste här om dagen, den med fantastiskt skrivna karaktärer. Den där man från sida ett hejade på den unga, ascoola, fantastiska, kvinnliga huvudkaraktären. Där historien var både underhållande, känslosam och trovärdig. Men det var samtidigt boken som lämnade en rutten smak i munnen efter att denna häftiga tjej inte dög som hon var. Hon behövde både lägga bort glasögonen, ändra frisyr och byta ut hela sin garderob innan hon fick full respekt av sin omgivning, upptäcktes av killen och löste problemet i boken. 
 
En annan bok jag hade velat tipsa om är den jag läste för ett par veckor sedan, den som berättade en gripande historia om en homosexuell lärarinna på landet som kämpade för kvinnlig rösträtt. Men som parallellt berättade historien om en ung tjej som har några kilon "för mycket" vilket ständigt kommenteras av både henne själv och genom pikar från hennes sambo. Han som beter sig som ett svin men som hon fortfarande stannar hos så snart han ger henne smula när hon egentligen förtjänar hela jäkla kakan. 
 
Antagligen hade jag också skrivit om den där boken som tog upp en vacker relation mellan två systrar. Den som handlade om att inte ge upp även när allt ser svart ut, om att kämpa för någon annan när den inte orkar själv. Jag hade nog tipsat om den, om det inte var för att en hårig armhåla var det skämmigaste och äckligaste tänkbara. Något man omöjligen kunde gå runt med, eller ens prata om. 
 
För ett år sedan hade jag skrivit genomgående positiva kommentarer till båda dessa. Jag hade inte reflekterat över eller ens noterat den kränkningen som pågick. Jag blir så sjukt frustrerad på att det finns så få böcker som inte bara låter kvinnor vara kvinnor. Vi ska alltid vara objekt. Än idag, en bra bit in på 2000-talet i böcker skrivna av kvinnliga författare. Det säger så himla mycket om värderingarna som sitter benhårt i oss från barnsben. 
Det är redan skrivet så många böcker av den här sorten, kan vi inte skriva något nytt? Inspireras av tidsandan? Jag vill läsa böcker om kvinnlig vänskap. Om kraften i systerskapet. Om jämställdhetskampen. Jag vill läsa om coola kvinnor som kan resa iväg utan att berättelsen kretsar kring den där killen hon träffade. Om kvinnor som började ett nytt jobb utan att bli sedd som ett objekt av chefen. Jag vill läsa om kvinnorna som själva är chefer, utan att för den delen ses som monster som måste tas ner på jorden. Vår verklighet är allt annat än perfekt, men hur ska den ändras om vi hela tiden matas av den bilden i media? Skönlitteratur handlar om att fly verkligheten. Om att lämna sitt eget universum en stund och dyka ner i en annan värld. Varför ska den världen innehålla precis samma skit?
 
Jag själv är precis allt det jag rabblade upp tidigare i inlägget. Jag är överviktig. Det allra mesta i min garderob har jag haft i många år och jag köper något nytt plagg kanske två gånger om året, när något går sönder. Håret sitter i en vanlig tråkig hästsvans, jag använder inte smink och mina glasögon skulle jag aldrig drömma om att byta ut mot kontaktlinser. Jag har helt enkelt inget direkt intresse av mitt yttre. Jag uttrycker mig på andra sätt än genom min klädstil eller min hårfärg men hela mitt liv har jag blivit matad med budskapet att det inte är okej, att jag inte är okej. Jag har alltid försökt ändra på mig, försökt bli lite mer som normen. Jag har bantat, köpt dyrare kläder än jag haft råd med, gjort halvhjärtade försök med sminkprodukter jag knappt vet vad de är till för och färgat mitt hår i alla tänkbara nyanser. Men jag har alltid gått tillbaka till att bara vara jag, för allt annat har känts som en kostym. 
Det är först det senaste året jag har börjat acceptera hur jag ser ut. Börjat inse att det är så jäkla okej att vara jag, även om normen säger något helt annat. Mycket tack vare influencers som Moa, Matilda, Natashja, Skäringer & Mannheimer men också tack vare vänner som accepterar mig precis som jag är. Kanske allra mest Anna-Li, som var den första att någonsin rakt ut säga till mig att jag duger som jag är utan att lägga till ett "men kanske skulle du..." eller uppmuntra till någon sorts förändring. Jag tror inte du anar hur viktigt det var. 
 
Idag är det internationella kvinnodagen. Det är långt ifrån en dag att fira. Det är en dag att enas på, att samla kraft ur för att kämpa ett år till. 
Maria Ho

Helst ska den kvinnliga huvudpersonen dö också, så att den manliga huvudpersonen kan integrera hennes kunskap och gå vidare... Urk.

Svar: Eller hur! Eller så får hon inte ens en dödsscen utan mest försvinner i tomma intet utan att någon direkt reagerar...
Jenny

Linnéa

Jag har också reflekterat över att det väldigt ofta är så som du beskriver i böcker. I en del böcker jag har läst det senaste upplever jag att det till slut kommer till någon sorts acceptans om hur kvinnan ser ut även om hon träffar en man. Jag tänker att det egentligen är en rätt så "normal" del att skildra att man kanske inte är nöjd med sin kropp och att man vill förändra den. Men sen är det ju inte bra att summan av kardemumman blir att man skall förändra sig för att blir bättre. Man vill ju ändå att karaktären skall komma till en acceptans av sig själv.

Något som slog mig nu när jag satt och skrev detta, är att det kanske är författarens egna tvivel på sig själv som återspeglas i det hon skriver (om det är en kvinna) och då är det nog inte konstigt att hon uttrycker sig på det sättet eftersom det är så vi kvinnor har fått lära oss att vi skall tänka. Det krävs ju mycket av oss själva att slå sig fri från den normen och det kan ju vara väldigt svårt ibland.

Sen tänker jag att man inte alltid skall läsa mannen som en lösning. Många människor strävar ju efter att leva sitt liv med någon. Men att i böcker som oftast i korta, går allting mycket fortare än i irl och att det då kan upplevas att som mannen kommer in som en lösning på kvinnans problem. Men ja det hade varit kul att läsa böcker om kvinnor som lever ensamma eller i en homosexuell relation istället.

Jag tycker att Alexander McCall Smith är väldigt duktig på att framställa kvinnor på ett bra sätt. Visst så skriver han lite om utseende fixering ibland, men det är liksom inte det som bär eller definierar hans historier. Det är de starka kvinnorna och i vissa av böckerna även platoniska relationer mellan de kvinnliga och manliga karaktärerna. Tycker att han ändå på något sätt speglar tankar som jag har ibland, men även en verklighet som jag skulle vilja leva i.

Detta blir nog en väldigt lång kommentar och osammanhängande, men känner att det ändå är viktigt att dela mina tankar lite :)

Svar: Det är lite det jag menar, vi möts alltid av budskapet att om vi inte är nöjda med vår kropp ska vi ändra den för att då kunna älska oss själva. Ändra den efter vad? Jo normen. Jag tycker det är bra mycket vettigare att matas av budskapet att vi duger precis som vi är, att utseendet inte är så viktigt.
Sedan menar jag inte att en man automatiskt är negativ eller att en karaktär aldrig får bli kär. Kärlek är fint och självklart ska det skrivas om! Jag menar inte kvinnans ensamhet eller civilstatus som problemet mannen löser. Men alla böcker kretsar ju ofta kring något problem, något i kvinnans liv som inte är som det ska. Något som behöver lösas, osv. Kvinnan kämpar, fast i gamla hjulspår och inget händer innan den där mannen kommer in med en perfekt lösning och plötsligt är livet frid och fröjd. Det jag stör mig på är inte att kvinnan hittar kärleken, utan att det krävs en man för att hon ska bli lycklig med livet i övrigt. Känner själv att jag skriver jäkligt luddigt nu, men hoppas du förstår hur jag tänker!

Har inte läst något av McCall Smith än faktiskt, får nog ta och göra det! :)
Jenny

Wilda

Så jäkla bra rutet Jenny! Åh vad jag håller med dig. Känner verkligen igen det där med att ju mer medveten en blir desto mer syns det överallt. Häromdagen kom jag på att till och med en vanlig kortlek är patriarkal. En kung och "kungens" dam. Låter säkert överdrivet för många, men det är bara ett av alla små symptom på det förtryck som finns omkring oss hela tiden. Så viktigt då att ryta ifrån för att få ur sig det.

Svar: Men åh, det har jag aldrig ens tänkt på! Samt att damen alltid är värd ett poäng mindre än kungen. Tror att så mycket sitter i alla de där småsakerna, man matas liksom med detaljerna helahelahela tiden. Jag har tänkt lite över ord det senaste, som HIStory, MÄNniska, huMAN. Det skaver lite ändå!
Jenny

Helga

❤❤❤❤❤❤❤✊✊✊💪💪💪💪💪

Jag känner samma fast med serier (eftersom jag typ inte läser nåt nu).

Svar: Ja usch, där är det ju nästan ännu mer vidrigheter! Vill för övrigt tacka igen för tipset om Historiskan, köpte mig ett nummer förra veckan och det var VERKLIGEN något i min smak :D
Jenny

Julia

jag läste det här redan förra torsdagen håller med och tycker du skrivit det så bra! Analyserade i huvudet alla böcker jag läst i år fram och tillbaka efter vad du sagt. Kom och tänka på att jag såg Disneys Mulan för första gången förra året och tänkte "Det här är ändå en ganska bra Disneyfilm med en cool kvinna som löser saker, men så i sista scenen så måste hon ändå kyssa prinsen/kejsaren/krigaren eller vad han nu var. Så onödigt?? Varför? Har dessutom under den senaste tiden insett att jag stör mig på filmen som har "Tjejsmurfen". Alltså en film, ofta actionfilm där det finns ungefär en enda tjej med och hennes bidrag till filmen är att hon är "tjej", det är liksom hennes personlighet, hon brukar även kunna plockas bort helt ur filmen och handlingen blir oförändrad. Kan prata mycket om det här... Men som sagt, superbra skrivet!

Svar: Vad kul att höra! Och vad kul att det fick dig att analysera vidare! Har själv börjat tänka över många gamla favoritböcker. Åh, håller med! Kunde hon inte bara få rädda landet och så var det bra med det?! Lite äckligt också att hon bara duger först när hon klär ut sig till man, men det är ju en diskussion i sig.
Och ännu mer hålla med på tjejsmurfproblemet! Gärna ska hon ju vara minimalt klädd och hopplöst tråna efter den manliga huvudkaraktären också!
Jenny

Linnéa

Förstår hur du tänker! Det är ett väldigt komplext ämne samtidigt som det inte alls är så komplext egentligen. Men det är bra att det diskuteras, för det är genom diskussion som man kan förändra folks syn på saker. Står man bara och skriker sina åsikter och inte lyssnar in andras perspektiv kommer man ingen vart.
Ser att det diskuterats om film/serier i de andra kommentarerna och måste ju tillägga att Frost/Frozen måste vara en av de få filmerna där kvinnlig karaktärer får vara sig själv till slut och väljer kärleken till sin syster framför annat.