Norrlandsresan: En lugn dag mitt i

Dag 5: Runt Kiruna
16/8 
 
Idag blev en lugn dag. Har varit och fotat i två omgångar. Först stannade vi på vägen mot Nikkaluokta. Det var en så fin vy med vägen som slingrade mot bergen i bakgrunden.
Senare åkte vi i regnet till Luossavaara. Så fint med dimman men mest blev det foto på växter. Insåg hur kul det är att experimentera med blixten! 
Annars har dagen bjudit på vykortsskrivande, handlande och kladdkakeätande. 
 
Imorgon ska vädret vara fint igen och det blir nya äventyr!

 
Det kanske härligaste med en längre semestertur är att alla dagar inte behöver vara fullsmockade. Man behöver inte planera upp varenda minut för att hinna med allt man vill se och göra utan man kan ha dessa lugna dagar. Kanske blir det inte den mest minnesvärda dagen av resan, men vad gör det? Efter allt flängande och utforskande behövdes den där dagen som i ärlighetens namn mest spenderades på soffan. 
 
 
 
 
Kvällen innan hade varenda väderapp utlovat regn så vi (jag och Anna-Li som jag bodde hos under dagarna i Kiruna) bestämde oss för att ta sovmorgon och sedan bara se vart dagen tog oss. Döm vår förvåning när det var strålande sol utanför fönstret när vi drog upp rullgardinen. Vi satte oss i bilen och åkte, helt enkelt. Körde tills vi hittade någonstans där vi ville stanna. Det blev en grusplan på vägen mot Nikkaluokta och därifrån gick vi på småvägar, fotade växter och slogs mot envisa myggor ända tills de utlovade regnmolnen började hopa sig. 
 
 
 
Jag älskar att fota tillsammans med Anna-Li. Vi ser på fotograferandet på så olika sätt och det pushar alltid mig att experimentera mer än jag gör i vanliga fall. När jag ser ett motiv ser jag en eller några bilder jag vill ha. Då tar jag dem och är nöjd. Blir det inte som jag vill ger jag upp ganska snabbt och går vidare till nya vinklar eller perspektiv. Hon ser mer hela tiden något annat att testa, för varje klick med avtryckaren gräver hon sig djupare ner i det där motivet och det kan ge så häftiga resultat, trots att det är något helt annat än hon tänkte från början. När vi är ute hamnar jag alltid en bit före. När jag sett något fint föds nyfikeneten att se vad som gömmer sig ännu lite längre fram, hur det ser ut från en annan vinkel, ett annat perspektiv. Jag rör mig hela tiden när jag fotar medan hon stannar längre för att verkigen fånga varje plats. Att vänta in henne gör mig ibland så frustrerad, när jag så tydligt känner mig klar när hon knappt börjat. Men just den frustrationen gör att jag kickar mig ur gamla spår. Jag testar nya inställningar, experimenterar. Frustrationen kläcker så jädra mycket inspiration. 
Sedan vänder hela grejen när jag fastnar i att leka med långa slutartider. När jag kan sitta med exakt samma komposition på skärmen men bara pilla fram och tillbaka med sekundrarna och olika fokuspunkter. 
I slutändan är det aldrig lika kul att fota som när vi är ute tillsammans. Det är mitt tips till er, hitta någon som förstår din kreativitet men på samma gång inspirerar till nya uttryck. Det är tamefan guld. 
 
När regnet kom åkte vi som sagt hem igen och spenderade resten av dagen med varsinn dator i knät. På kvällskvisten blev det dock en tur till. I duggregnet åkte vi upp på berget Luossavaara och fick se dimman som först låg filmjölkstjock skingras och visa upp utsikten. På vägen dit postade vi vykort och på vägen hem inköptes kladdkaka. Som det ska vara alltså.
 
 
 
Vill du se mer från min norrlandsresa? Kolla in min kategori med naturresor
Kiruna - Luossavaara - Nikkaluokta - Norrland 2017
Annie - Fotograf i Linköping & Stockholm

Vad mysigt, Norrland är så fint! :D

Finurliga fröken

Men så härligt att ha någon att fota med som ger så mycket inspiration och får en att testa nya saker. Det vill jag också ha. Kram