Norrlandsresan: En lugn dag mitt i

Dag 5: Runt Kiruna
16/8 
 
Idag blev en lugn dag. Har varit och fotat i två omgångar. Först stannade vi på vägen mot Nikkaluokta. Det var en så fin vy med vägen som slingrade mot bergen i bakgrunden.
Senare åkte vi i regnet till Luossavaara. Så fint med dimman men mest blev det foto på växter. Insåg hur kul det är att experimentera med blixten! 
Annars har dagen bjudit på vykortsskrivande, handlande och kladdkakeätande. 
 
Imorgon ska vädret vara fint igen och det blir nya äventyr!

 
Det kanske härligaste med en längre semestertur är att alla dagar inte behöver vara fullsmockade. Man behöver inte planera upp varenda minut för att hinna med allt man vill se och göra utan man kan ha dessa lugna dagar. Kanske blir det inte den mest minnesvärda dagen av resan, men vad gör det? Efter allt flängande och utforskande behövdes den där dagen som i ärlighetens namn mest spenderades på soffan. 
 
 
 
 
Kvällen innan hade varenda väderapp utlovat regn så vi (jag och Anna-Li som jag bodde hos under dagarna i Kiruna) bestämde oss för att ta sovmorgon och sedan bara se vart dagen tog oss. Döm vår förvåning när det var strålande sol utanför fönstret när vi drog upp rullgardinen. Vi satte oss i bilen och åkte, helt enkelt. Körde tills vi hittade någonstans där vi ville stanna. Det blev en grusplan på vägen mot Nikkaluokta och därifrån gick vi på småvägar, fotade växter och slogs mot envisa myggor ända tills de utlovade regnmolnen började hopa sig. 
 
 
 
Jag älskar att fota tillsammans med Anna-Li. Vi ser på fotograferandet på så olika sätt och det pushar alltid mig att experimentera mer än jag gör i vanliga fall. När jag ser ett motiv ser jag en eller några bilder jag vill ha. Då tar jag dem och är nöjd. Blir det inte som jag vill ger jag upp ganska snabbt och går vidare till nya vinklar eller perspektiv. Hon ser mer hela tiden något annat att testa, för varje klick med avtryckaren gräver hon sig djupare ner i det där motivet och det kan ge så häftiga resultat, trots att det är något helt annat än hon tänkte från början. När vi är ute hamnar jag alltid en bit före. När jag sett något fint föds nyfikeneten att se vad som gömmer sig ännu lite längre fram, hur det ser ut från en annan vinkel, ett annat perspektiv. Jag rör mig hela tiden när jag fotar medan hon stannar längre för att verkigen fånga varje plats. Att vänta in henne gör mig ibland så frustrerad, när jag så tydligt känner mig klar när hon knappt börjat. Men just den frustrationen gör att jag kickar mig ur gamla spår. Jag testar nya inställningar, experimenterar. Frustrationen kläcker så jädra mycket inspiration. 
Sedan vänder hela grejen när jag fastnar i att leka med långa slutartider. När jag kan sitta med exakt samma komposition på skärmen men bara pilla fram och tillbaka med sekundrarna och olika fokuspunkter. 
I slutändan är det aldrig lika kul att fota som när vi är ute tillsammans. Det är mitt tips till er, hitta någon som förstår din kreativitet men på samma gång inspirerar till nya uttryck. Det är tamefan guld. 
 
När regnet kom åkte vi som sagt hem igen och spenderade resten av dagen med varsinn dator i knät. På kvällskvisten blev det dock en tur till. I duggregnet åkte vi upp på berget Luossavaara och fick se dimman som först låg filmjölkstjock skingras och visa upp utsikten. På vägen dit postade vi vykort och på vägen hem inköptes kladdkaka. Som det ska vara alltså.
 
 
 
Vill du se mer från min norrlandsresa? Kolla in min kategori med naturresor
Kiruna - Luossavaara - Nikkaluokta - Norrland 2017

Katter, kakelugnar och trötta hjärnor

Hej hörrni! 
Alltså jag har varit så konstig de senaste veckorna, och det är därför jag inte har bloggat. Det har varit väldigt mycket på jobbet och jag har till stor del nya arbetsuppgifter och ett helt nytt ansvar. Klart hjärnan blir stressad och säger ifrån. Förutom trötthet, skev tidsuppfattning och extra ångest som brukar komma som ett brev på posten under stressiga perioder har jag i princip tappat min självkontroll. Det har lett till några dåliga, men ändå flest bra saker faktiskt så jag tror jag ska låta den pausa ett tag till. Istället för att övertänka och dividera allting fram och tillbaka har jag bara kört på när jag fått ett infall och det har varit sjukt befriande. 
Nå, nog om det. Jag tänkte vi kunde kika lite på vad jag haft för mig under de här veckorna jag varit borta!
 
Den där självkontrollsbristen gällde även på djuraffären där jag bara inte kunde motstå en liten kattmyntafylld flamingo. Fortsätt gärna så, hälsar Matilda.
 
Jag har som vanligt beundrat kvällssolen genom mina fågelgardiner. Tidigare och tidigare varje dag. 
 
Fast det är ju rätt fint även efter att solen sagt godnatt.
 
En fredagskväll spenderades hemma hos min moder där vi skulle karva pumpor! En av mina favvo-konstnärer Sam Larson hade gjort i ordning ett gäng mallar så varför inte sparka liv i den gamla traditionen tänkte jag. Turligt nog tyckte mamma samma sak. 
 
Dagen efter såg jag en liten lapp utanför Ica där det annonserades om slöjdmässa. Ytterligare en dag senare blev det ju alltså att pallra sig in i bilen för en tur till Sollebrunn. Där köpte jag det kanske finaste jag någonsin sett, en liten kakelugn!!!! 
 
En liten sneakpeak till får ni, men sen tänkte jag att vi pratar mer om den där mässan en annan dag. 
 
Jag har inte bara kollat på andras slöjdande utan även skapat lite själv! Det här ytterst suddiga hörnet får duga tills jag hinner fota den ordentligt. 
 
Avslutningsvis har jag hängt ännu mer med den här tokan, som tycker det är mycket mysigt att gosa med salt- och pepparkaret. Inser också att jag i princip slutat ta kort på Kevät sedan jag skaffade en liten fluffig katt, får ta och ändra på det! 
 
Nu vill jag veta, vad har ni haft för er den senaste tiden? 

Det är sköldpaddor hela jävla vägen ner, Holmesy

Nog har ni hört talas om boken som tagit ungdomslitteraturen med storm den senaste tiden. John Greens nya roman Sköldpaddor hela vägen ner. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på när jag började lyssna på den här boken. I ärlighetens namn tyckte jag den lät rätt tråkig när jag läste infotexten men jag kände mig ändå tvungen att ge den en chans då jag gillat hans tidigare böcker. 
 
Det visade sig vara en bok skriven om mig. En bok om en ung tjej med tvångstankar, tvångshandlingar och med komplicerade relationer omkring sig. En ung tjej som kämpar hårt med att inse vem hon är. Som är instängd i sitt huvud och vet att ingen omkring henne förstår, inte ens de få som försöker. Som vet att hennes tankar håller henne fången, men känner samtidigt inte till något annat sätt att leva. 
 
Jag kände igen mig så mycket i Aza att jag stundtals blev rädd. Det finns detaljer i boken som är så skrämmande lika mina egna. Men samtidigt som jag var rädd kändes det hemtrevligt, det var en värld jag kan utan och innan. Hennes tankemönster var så bekanta att även om berättelsen är jobbig var det som att gå på en bred, upptrampad stig. 
 
Inkräktande tankar som kickar igång en ångestspiral nästan omöjlig att bryta sig loss ifrån. 
Rädslan för frågan Vad tänker du på? för att ingen egentligen vill höra det. 
Svårigheten att hålla fast i vänskapsrelationer då så mycket tid och energi går åt till ens eget huvud. 
Självskadebeteenden som går över styr. 
 
Jag läste boken under en period då jag själv hade väldigt mycket ångest och just den igenkänningsgraden blev en sådan lättnad för mig. Hennes ångest blev min, jag kände den så tydligt i bröstet, och då för en stund slapp jag känna min egen. 
 
Jag tycker det här är en så himla träffande bok just nu när frågan om den psykiska ohälsan redan snurrar i samhället. Jag hoppas alla som läser boken tänker efter. Aza är inte bara en påhittad karaktär i en bok. Hon är inte någon avlägsen figur. Hon är din klasskamrat, kollega, släkting eller vän. Hon är personer omkring dig, men ofta är de bättre på att dölja det. 
 
Har du läst den här boken? Dela gärna med dig om dina tankar och åsikter! 
 
Är du sugen på fler böcker? Kolla in min bok-kategori!
Bokrecension - John Green - Läst 2017