Om att se världen genom en kameralins

Jag har så länge jag kan minnas tyckt om att fotografera. Jag har album fyllda med bilder tagna med familjens gamla kamera. Vill inte veta hur mycket pengar mina föräldrar fick lägga på film för att jag skulle ta kort på mina gosedjur i olika konstellationer eller tvingade mina vänner posera på olika ställen i huset. Livet blev mycket enklare när digitalkamerorna gjorde entre och jag sparade ihop till en lite större kompaktkamera från Fujifilm. Den blev min ständige följeslagare fram till 2009 då jag efter många års drömmade äntligen blev med systemkamera. En helt ny värld öppnades och de flesta lediga stunder ägnades åt fotografering eller redigering. Främst makrobilder och landskap men också en hel del experimenterande med långa slutartider. Vad jag än skulle göra fick kameran följa med och ofta byggde jag upp en liten ministudio hemma för att leka med diverse stilleben. 
 
Jag var egentligen aldrig intresserad av rent dokumentativ fotografering utan det var konstbiten som lockade. Att skapa intressanta bilder istället för att bara knäppa ett minne. Jag minns så tydligt när jag hade varit i London med min farmor och farfar, när jag kom hem och visade bilderna jag tagit blev reaktionen men det är ju inte en enda bild på farmor och farfar? Och jag förstod verkligen inte varför jag skulle vilja ta en turistbild framför Big Ben när det istället fanns intressanta fasader att kolla närmare på eller pråliga lyktstolpar att föreviga. 
Jag hade alltid kameran med mig på semestrar och utflykter så efter ett tag slutade helt enkelt de övriga i sällskapet att ta med sin egen, för de kunde ju lika gärna få mina bilder sedan. Jag fick aldrig riktigt någon förståelse för att jag inte alls ville ta de bilderna de ville ha så i slutändan blev lösningen att jag tog alla bilder. Jag tog mina konstnärliga bilder, de som inspirerade mig, och även de dokumenterade bilderna jag visste att släkt och familj ville ha som minnen. Personer, situationer, sevärdheter och omgivningar. 
 
Fotot slutade vara roligt och blev bara ett rutinmässigt måste. Till sist insåg jag att jag aldrig fick se något på riktigt, fick aldrig uppleva platserna jag åkte till. Jag såg bara allting genom kameran. Såg vinklar, färger, ljus och inställningar. Såg bilder. Ingenting var på riktigt om det inte kom med på kort, för varför skulle man åka någonstans om man inte dokumenterade det? Vad var det för mening med att blommorna i rabatten slog ut om de inte fotograferades? Jag känner igen mig själv så mycket när jag nu läser om bloggare som trappar ner för att de insett att allting börjat handla om att skapa inlägg. Att dagen inte var värd någonting om den inte kunde delas med andra på blogg eller sociala medier. 
 
Jag slutade nästan helt fotografera i samband med att jag började gymnasiet. Under de åren fick kameran bara komma fram när någon ville ha kort tillsammans med sin hund men även då kändes det som ett måste istället för något kul. Det vände egentligen när jag startade den här bloggen, när jag började drömma om att resa runt i Sverige och uppleva olika naturtyper. Jag ville dela mina upplevelser. Jag minns så väl när jag åkte till Norra Kvill och nervöst plockade upp kameran. Jag minns så väl hur det bubblade i hela kroppen igen, hur roligt det kändes att hålla kameran igen. 
 
Det var lite mer än ett år sedan. Ett tag efteråt åkte jag och mamma till Öland några dagar och även där var det så galet kul att fotografera igen. Fingrarna mindes fortfarande knappar och inställningar och det kändes på något vis som att komma hem. Inte långt senare kom skatteåterbäringen och den lades på en ny kamera. Inspirationen och kreativiteten som varit bortglömd så länge hade kommit tillbaka i full kraft och jag ville inte att detta skulle hållas tillbaka på grund av min vid det här laget gamla och rätt skruttiga kamera. 
 
Med ny utrustning i kameraväskan har alltså ett år gått. Jag har varit väldigt restriktiv med fotandet i rädsla för att falla tillbaka igen och det har funkat väldigt bra. Det viktigaste är alltid att uppleva, att se med ögonen innan jag ser med kameran. När jag är ute har jag kameran nedpackad och tar upp den när jag ser något som inspirerar, då går jag med den uppe och fotar en bit innan jag packar ner den igen. Och så fortsätter det. Ibland kommer jag hem med mängder av bilder och ibland inte en enda. Men jag har alltid upplevt platsen jag varit på. 
 
Bilderna i inlägget är allihop för övrigt från 2010. Den där sommaren när min fotoglädje var på max och inte en blomma gick säker. 
Linnéa

Jag har faktiskt haft lite liknande tankar om min egen fotografering. Jag har många gånger kommit på mig själv att faktiskt inte uppleva platsen här och nu utan att upplevt den genom kameran. Det känns så tråkigt att missa att uppleva något bara för att man var för fokuserad att få den perfekta bilden. Jag har precis som du börjat plocka med mig kameran och ibland kommer jag hem med mängder av bilder, andra gånger inga alls.
Bilderna är ju bara för underbara!! Det är ganska roligt att plocka fram bilder som man fotograferat för flera år sedan :)

Svar: Det är så sjukt det där, hur hela fokuset blir på att bevara stunden istället för att bara uppleva den. Vad fint att du också kommit ur det tänket! Älskar att sitta och bläddra bland gamla bilder och se hur man utvecklats och förändrats :)
Jenny