En promenad som var helt vanlig men blev något mycket mer

Jag kom nyss in från en promenad. Jag pälsade på mig och gick ut i snön. Jag och Kevät. Alltid jag och Kevät. Jag vet inte hur man går utan honom. Visste inte vart jag skulle gå så fötterna ledde mig till den där promenaden jag trampat så många gånger. Den där som är sådär lagom när man inte vill gå jättekort men heller inte känner för en långpromenad. 
 
Ute på trottoaren får jag direkt solen i ögonen. Solen? Vart kom den ifrån? I flera dagar jag har hoppatshoppatshoppats att den här lediga fredagen skulle bjuda på sol och blå himmel men när jag tidigare på morgonen var ute var himlen lika grå som mitt inre. Jag grottade ner mig inne några timmar innan jag gick ut igen. Gick ut till solen och den blåa himlen. Fötterna tog mig bort, åt vänster och sedan bara rakt tills jag kommit förbi min gamla högstadieskola. Den biten som alltid är längre än jag tror, bara lång och hiskeligt tråkigt. Det är så nära att gå till den skolan nu, men avstånden mellan husen gör att det tar ett halvt år att komma till slutet. Ironiskt med den där skolan förresten. När jag var elev där bodde jag mitt ute i ingenstans. Längst in på en grusväg. Det tog mig flera timmar att ta mig hem på grund av osynkade bussar och brist på platser där dessa kunde stanna. Oftast gick jag bara de dryga tre kilometrarna till mammas kontor och väntade tills hon slutade. Sörplade varm choklad och spanade ut över människorna som gick förbi på gatan. Det var sådanadär bra fönster att spana igenom, där man inifrån kunde se ut men inte utifrån se in. Många gånger gick det snabbare än att ta mig hem själv. Idag bor jag en ynka minuts gångväg från den där jädra skolan. Som en stor spark i magen till mitt högstadiejag. 
 
Jag gick vidare, förbi den där lilla nyponbusken där frukterna aldrig tycks skrumna ihop. De hänger där, lika lysande röda som när hösten färgade dem. Jag fortsatte fundera över flyttar. Över alla gånger jag flyttat. Fram till jag var 16 år hade jag bara flyttat en gång. Fast det räknades knappt för jag var för liten för att minnas. Fram till jag var 16 hade jag bara haft ett hem. Nu är jag 21 och om en månad flyttar jag för femte gången men jag minns inte när jag senast kände mig hemma någon stans. Det är nog mest därför jag ser så mycket fram emot flytten. Jag längtar så efter ett hem som känns hemma. Ett hem som känns tryggt och fint och mitt. 
 
En liten gubbe går förbi och glor misstänksamt när Kevät satt sig för att skita. Vi blänger tillbaka bägge två och han vänder snabbt bort blicken. Längre fram ser jag två barn leka i snön och min enda tanke är nej. Ska jag vända? Ska jag svänga av där framme? Fast det vill jag inte, inte in på vägen som ger ångest. Inte vända och mötas av tre alternativ - ska man gå höger för att komma hem, gå den tråkiga långa biten längs skolgårdens gröna staket igen? Eller ska man gå vänster, svänga in på en längre promenad jag egentligen inte har ork för? Eller ska man gå rakt fram, till den där andra vägen som väcker ångest? Vilket alternativ är det bästa? Vilket är minst dåligt? Ska man välja mellan fyra vägar jag inte vill gå? Eller ska jag riskera att de där barnen springer fram och kastar sig om halsen på Kevät? Kevät som är sådär söt och fluffig och kramvänlig att alla tror att det är okej att bara ta på honom hur som helst. Riskera att behöva svara på alla frågor om honom, alla frågor okända barn alltid har. Jag orkar inte idag. Orkar inte leka trevlig. Orkar inte le. Jag går här, jag går här och tänker och jag orkar inte göra något annat. 
 

Barnen drar sig längre ut på gräsmattan. Längre bort från stigen där jag traskar. Jag går vidare. Framåt. Förbi. Längs halvallén med de där vackra pilträden som lyser som silver mot den blå himlen under sommaren. Träden som på hösten låter en gå där i ett regn av silverblad. Träden som idag är kala och snöiga men ändå vackra. 
Något låter men jag vet inte vad det är. Det låter som ett får men jag tror det är en fågel men samtidigt låter det lite som någon som ropar på hjälp men inte riktigt menar det. Jag kan inte lokalisera ljudet, hör inte från vilken riktning det kommer. Hoppas innerligt att det inte är ett rop på hjälp och traskar vidare. Vidare till den lilla transportsträckan genom industriområdet. Är det ens ett industriområde? Vet inte vad jag ska kalla det annars. Svänger in på bussgatan som heter bussgatan men där det aldrig kommer bussar. Eller bilar heller. Det är egentligen inte någon riktig gata. Eller så är det det fast den inte används. Vad vet jag. Den är bra att gå på. 

Kevät springer i vägkanten. Hoppar där snön är som högst. Är så där lycklig som bara han kan vara. Gör mig så där glad inombords som bara han kan. Då och då får jag kalla honom till mig, peta bort isklumparna som formas mellan hans trampdynor. 
Stigen vi alltid svänger av på går att använda trots snön. Den är inte skottad men någon har dragit en pulka där så vi kan med lätthet trampa fram. Den där fina stigen som går mitt emellan skogsdungen och några trädgårdar. Där det på våren alltid växer gullvivor och på sommaren lyses upp av det finaste av träd jag inte har någon aning om vad det är. 
 
När vi rundar den lilla kröken flaxar något förbi och sätter sig på en trädgren ett par meter bort. En koltrast. Där sitter den. Stirrar på mig med sina kloka ögon en kort stund och flaxar sedan vidare. Det kändes som ett tecken men jag vet inte vad det betydde. Det kändes fint, hur som helst. Kanske behöver det inte betyda mer än så. Kanske var det bara till för att klistra det där leendet på mina läppar och göra sista biten hem lättare. 
Jag kikar ner på mina skor och ser hur den låga solen får snön som samlats på lädret att lysa. Glittra. Vintern är fin ändå. Snön är fin. Ännu ett minne letar sig fram, minnet av en tradition som känns så fin och viktig även om den bara skedde under tre år. Mina tre år i Forshaga. Den där flytten när jag var 16 som förde mig 20 mil bort till en plats jag aldrig riktigt kunde kalla hemma. Få saker saknar jag från den tiden, men en av dem är första snön. Jag hade en särskild promenadväg som gjorde mig lugn och ledsen. Vemodig kanske är ett bättre ord. Lugn och vemodig, på ett bra sätt. Den gick jag alltid när första snön kom. Första kvällen det snöade. När de första trevande flingorna lös i ljuset från gatlyktorna och årets första vita täcke lade sig över marken. 
 
Sista biten hem går igenom bostadsområdet. Trottoaren är inte skottad men det gör inget att vi får gå mitt i vägen. Det är så lite trafik här ändå. Någon har hängt ut alla sina sjalar på vädring. De gungar lätt i den svaga brisen och liknar en regnbåde av tyg, en regnbåde med väldigt mycket rosa i. Fast vad vet egentligen jag om att det är alla sjalar? Personen kanske har ännu fler, även fast det är tillräckligt många för att vara någons alla. Fast vad säger det egentligen? Jag har inga alls och det är mina alla. Det betyder att alla mina sjalar alltid hänger ute på vädring. Alla mina sjalar är alltid precis överallt. 
 
När jag gått förbi muren med rabatten som brukar visa upp vårens första krokusar ser jag mitt hem. Det hemma som inte känns hemma, det jag snart lämnar igen. Jag tänker på hur fin den här promenaden var. Den promenaden som skulle vara alldeles vanlig på min alldeles vanliga väg men som blev ett enda långt filosoferande. Jag klev innanför dörren och kände direkt hur extremt hungrig jag var, hur min näsa rann som aldrig förr, hur trött jag var och hur desperat jag behövde kissa. Allt det där jag inte haft tid att känna på promenaden för att jag var upptagen med att känna alla andra känslor.