Jag saknar stjärnorna

 
Jag kom att tänka på en sak häromdagen när jag åkte till jobbet tidigt på morgonen. Ni vet sådär kolsvart-och-stjärnklart-tidigt. Jag insåg att jag har slutat titta på stjärnorna. 

Jag har alltid haft någon sorts trygghet i natthimlen. Stjärnorna har varit mina vänner. Sedan jag flyttade från landet och in till staden tappade jag bort dem. De var inte en lika stark del av min vardag längre. Jag glömde helt enkelt bort dem. 
Men under årets första månader hände något, jag lade märke till dem igen. Det blev en regel att kolla upp i himlen varje gång jag gick ut och det var mörkt. Varje gång kom den där tryggheten tillbaka. Jag vet inte vad det är, det är så mycket känslor på samma gång som bara blandas till något himla fint. Jag känner mig så liten, obetydlig, på ett fint sätt. Stjärnorna ser allt, har sett allt. Stjärnorna lyser för mig och lyste för mina förfäder och förmödrar. Stjärnorna representerar något evigt och något vackert. En trygghet, man kan lita på att de lyser där uppe även om vi inte alltid kan se dem. De leder oss till trygghet när vi behöver den som mest.

 
Jag hittade tillbaka till mina stjärnvänner. Men häromdagen insåg jag att jag tappat bort dem igen. På flera veckor har inte blicken vandrat uppåt, inte sökt efter de välbekanta mönstren. Inte lett vid åsynen av en glasklar himmel. Inte tappat andan när trolska dimslöjor leker framför månen. Jag har glömt. Tagit för givet. I den mörka årstiden då de lyser upp tillvaron som mest. 

Förlåt, mina stjärnvänner. Jag kommer tillbaka ikväll. 
 
 
Grahnslöjd

Vad vackert!! Stjärnor och norrsken är magiskt!!!

Svar: Verkligen magiskt! Är en stor dröm att få uppleva ett maffigt norrsken, har tyvärr aldrig sett något på riktigt.
Jenny

freja

tycker också om att titta på stjärnorna :)

Svar: Det är så fint att de alltid finns där, så tryggt :)
Jenny