Hällsjön och experimentfoto

 
När vi kände oss klara på Nipfjället styrde vi vidare mot Hällsjön där det blev lite mer fotograferande samt intag av matsäck i mysigaste lilla vindskyddet, som tyvärr aldrig kom med på bild. 
Här var dock myggen och knotten HEMSKA så så värst mycket bilder blev det inte för min del, jag drog mig från de vackraste vyerna (som såklart var mest invaderade av blodsugarna) och kastade lite boll med hundarna istället. Härligt det med! 
 
 
 
Eftersom vi befann oss vid vatten lekte jag såklart lite med gråfiltret igen. Hela den här resan blev faktiskt präglad av lång slutartid, både med hjälp av naturligt mörker och gråfilter. Lekte massor med detta för några år sedan och det var löjligt roligt att börja igen. 
 
På kvällen ville vi fortsätta experimentera med slutartiderna och båda två hade spånat på några ideer att genomföra. Vi åkte tillbaka till Gränjestjärn där vi tidigare under veckan spenderat en förmiddag. 
 
 
I skymningen fick först Kevät leka spöke.
 
 
Sedan även vi själva.
 
Och när mörkret blivit ännu mer kompakt kunde jag äntligen börja experimentera på riktigt. Ficklampan åkte fram!

 
Så himla kul att leka med. Bilderna blir så galet olika bara genom att man ändrar vart man väljer att belysa samt hur länge. 
 
 
Definitivt något jag vill fortsätta utveckla. Dock har det inte blivit av efter resan då jag är lite väl paranoid för att kunna stå ensam ute på natten och leka med kameror och ficklampor, och fotointresserade vänner har jag inga på nära håll. 
 
Efter detta vågade vi oss ut ända till kanten på bryggan där (stor bedrift, vi var ganska livrädda båda två vid det här laget och jag hatar bryggor även i dagsljus. Men vad gör man inte för en bild...?) och testade lite riktigt långa slutartider, fem minuter om jag inte minns fel. Märkte dock efter dessa fem minuter att jag inte fått något fokus alls... Och med det var det hög tid att åka tillbaka till stugan och planera inför nästa dags äventyr som skulle ta oss längre upp i landet än jag någonsin varit. Men mer om det en annan dag. 
 
Dalarna - Gränjestjärn - Gråfilter - Hällsjön - Idre - Kvällsfoto - Lång slutartid - ND-filter - Nattfoto

Några tankar om kreativitet och skapande

 
Det blev inget bidrag till Monthly Makers den här månaden, och med det beslutet i grunden tänkte jag att vi skulle prata lite om kreativitet. Det här är faktiskt något jag funderar ganska mycket på. Hur min kreativitet funkar, hur jag vill att den ska funka och hur jag ska ta mig dit. 
 
Förra hösten stötte jag på Monthly Makers för första gången. I samma veva började jag trevande och osäkert hitta tillbaka till min kreativa sida, hitta tillbaka till skaparlusten. Jag tyckte därför detta projekt var något perfekt att hoppa på och satte som ett mål för 2016 att skapa ett bidrag till varje tema. Detta gick lite sisådär. Jag gjorde bidrag till januari, mars, april, juni, juli och september. Bortfallet har berott på prestationsångest, tidsbrist och som i det här fallet - inspirationslöshet. 
 
 
För några månader sedan hade jag en klar bild av hur min kreativitet fungerade och accepterade detta som en total sanning. Jag låste mig och kunde inte skapa så fort jag fick någon sorts press på mig. Jag kunde inte skapa på någon planerad tid eller plats utan bara när jag verkligen blev inspirerad.
Jag funderade över det här och kom fram till att det inte alls är så jag vill ha det. Hur ska jag någonsin kunna tjäna ens en krona på min kreativitet om jag inte klarar pressen som kommer till. Eller om jag får en beställning som inte får hela kroppen att brinna av inspiration? Ska jag bara säga nej tack och dra täcket över huvudet?

Jag började då tänka i banorna att jag kanske kan tvinga fram kreativitet ändå. Bara köra på liksom. Planera in tid för skapande och bli inspirerad under processen. Det funkade så bra. Det resulterade i lägre krav och mer glädje. Jag fick gjort så mycket och det kändes så bra. Alla mina skaparproblem bara löste sig och jag kände verkligen hur jag utvecklades på den korta tiden. Jag bytte ut min tidigare sanning mot en ny. Nu har jag tvingats omvärdera även detta och kommit fram till någon sorts medelväg. 
 

Oktobers Monthly Makers tema var leksaker. Så fort jag läste detta kände jag nej, jag skiter i det här. Jag hade noll lust och kände ingen som helst dragning till temat. Men med min nya kreativa sanning ville jag ändå göra något, bara skapa och låta inspirationen komma under tiden. Efter mycket vridande och vändande kom jag fram till en väg jag kunde spinna vidare på, det klassiska när jag var liten hade vi minsann bara kottar och pinnar att leka med. Så jag åkte ut i skogen och hämtade lite kottar, kom på en ide som kändes okej och... kom aldrig längre. Fortfarande står en liten korg med kottar på fönsterbrädan i köket. 
 
Min nya sanning är att det är bra att skapa för skapandets skull men låta bli när det inte känns rätt. Att tvinga fram en process men skippa ideer jag inte tror på. Ta ett steg tillbaka när känslan inte finns. Go back to basic och leka med hemvana tekniker, man behöver inte alltid bana ny väg.

Det känns bra. Känns fint. Även om årsmålet krossades redan i februari är jag riktigt nöjd. Nu ska jag njuta av alla andras bidrag och i november utveckla och testa mina nya tankar om kreativitet, så får vi se vart tankarna samlats i slutet av året. 
 
 
Kreativitet - Montlhy Makers - Skapande

Jag saknar stjärnorna

 
Jag kom att tänka på en sak häromdagen när jag åkte till jobbet tidigt på morgonen. Ni vet sådär kolsvart-och-stjärnklart-tidigt. Jag insåg att jag har slutat titta på stjärnorna. 

Jag har alltid haft någon sorts trygghet i natthimlen. Stjärnorna har varit mina vänner. Sedan jag flyttade från landet och in till staden tappade jag bort dem. De var inte en lika stark del av min vardag längre. Jag glömde helt enkelt bort dem. 
Men under årets första månader hände något, jag lade märke till dem igen. Det blev en regel att kolla upp i himlen varje gång jag gick ut och det var mörkt. Varje gång kom den där tryggheten tillbaka. Jag vet inte vad det är, det är så mycket känslor på samma gång som bara blandas till något himla fint. Jag känner mig så liten, obetydlig, på ett fint sätt. Stjärnorna ser allt, har sett allt. Stjärnorna lyser för mig och lyste för mina förfäder och förmödrar. Stjärnorna representerar något evigt och något vackert. En trygghet, man kan lita på att de lyser där uppe även om vi inte alltid kan se dem. De leder oss till trygghet när vi behöver den som mest.

 
Jag hittade tillbaka till mina stjärnvänner. Men häromdagen insåg jag att jag tappat bort dem igen. På flera veckor har inte blicken vandrat uppåt, inte sökt efter de välbekanta mönstren. Inte lett vid åsynen av en glasklar himmel. Inte tappat andan när trolska dimslöjor leker framför månen. Jag har glömt. Tagit för givet. I den mörka årstiden då de lyser upp tillvaron som mest. 

Förlåt, mina stjärnvänner. Jag kommer tillbaka ikväll.