Några ord om tårar

Det har funnits där de senaste dagarna. Lurat i bakgrunden. Låtit sig anas. Förvarnat om en stund som kommer. Sakta vuxit. Mognat. Inväntat rätt ögonblick. 
 
När jag var yngre grät jag mycket. Eller egentligen, fram till för ett par år sedan grät jag mycket. Jag hade lätt till tårar. Jag grät av smärta, rädsla, ångest, ilska, glädje, hat, kärlek. När jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera eller hur jag skulle känna vände jag mig till ledsamheten. Jag minns de år då tårarna varje natt vaggade mig till sömns. Då tårarna var ett utlopp för alla känslor. Ett avslut på dagen. Tankarna jag inte orkade tänka grät jag ut, tårarna befriade mig och lämnade plats till sömnens varma täcke. 
 
Idag gråter jag inte. Jag vet inte exakt när tårarna sinade men idag är mina ögon en öken som ser regn ytterst sällan. När de kommer vet jag oftast inte varför. Det byggs upp ett mörker inom mig utan att jag förstår anledningen. Växer och sprider sig genom kroppen under flera dagar, kanske veckor. Tills det är dags och jag måste släppa ut det. Locka fram det. När jag tappade tårarna tappade jag också förmågan att bara gråta. Jag behöver utsätta mig för en känslostorm. Jag behöver prata med någon jag litar på, läsa väl valda stycken i en bok, lyssna på de där låtarna eller se en av de där få filmerna som spelar på mina känslor. 
 
Jag kan sakna det ibland. Ledsamheten som var min följeslagare. Men snart möts vi i ett dystert återseende. För ikväll ska jag gråta. 
 
 
Emma Vrede Svensson

Så himla vacker text. Kram <3

Svar: Tack! Kram<3
Jenny