Några ord om spontanbesök

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om spontanbesök. Jag ber om ursäkt till mina introverta läsare, jag vet att det går en ilning längs ryggraden bara ordet nämns. För er som tänker men åh, vad trevligt med spontanbesök och kanske ännu mer för er som gärna kikar in när ni har vägarna förbi ska jag måla upp hur situationen ser ut från mitt perspektiv. 
Kommer hem från jobbet. Parkerar bilen elva minuter senare än vanligt på grund av snön. Stressen börjar smyga sig på. Jag har min plan för kvällen redan, även om jag inte har något tidsschema vet jag ju att jag har elva minuter mindre. 
Jag säger hej till Kevät, samlar kraft. Försöker komma på vad jag kan laga för mat. Hade planerat att handla på vägen hem men kunde inte. Nu behöver hela veckan planeras om. Allt blir fel. Orkar inte tänka på middag men måste fixa lunch. 
Det knackar på dörren. 
Paniken kommer som en käftsmäll. Vem är det? Har det hänt något? Varför just nu? Varför just när lägenheten är ett enda stort kaos och jag just slängt på mig skitiga mjukiskläder? 
Kikar genom titthålet. Varför du? Varför alltid du? Varför lär du dig aldrig? Varför står du plötsligt utanför min dörr efter knappt ett ord på många veckor? 
Jag öppnar. Letar efter ord. Sådana där ord man ska säga. Trevliga ord. Vilka ord som helst som inte är vafan gör du här eller snälla bara gå igen. Hej. Jag hittar ett hej. Bra start ändå. 
Ska jag bjuda in dig? Det verkar vara din tanke. Jag vill inte men måste. Kikar in i köket. Knappt en ledig yta. När hann det bli så stökigt? Var det inte fint för några dagar sedan? Tänker på den där lunchen. Kommer bli en tråkig matlåda imorgon. 
Du sätter dig i köket. Börjar med den där standardkonversationen. Hur mår du? Hur går det på jobbet? Bla bla bla och avrundar med några kommentarer om vädret. Jag bjuder på kaffe. Jag hatar att bjuda på kaffe. Jag hatar att man alltid förväntas bjuda på kaffe. Alla som känner mig vet att jag inte dricker kaffe men ändå måste man alltid ha det hemma. 
Jag känner att jag är otrevlig. Svarar bara kort på tilltal. Ställer inga egna frågor. Vet att jag är otrevlig men orkar inte. Orkar verkligen inte. 
En kvart senare och äntligen kommer orden nej, jag måste nog dra mig vidare. Tack, äntligen. Hejdå. Dörren stängs och jag sjunker ihop på golvet. Helt slut. Mentalt borta. Alla måsten kvar men tiden har betats av och orken har tagit slut. 
Med tårar i ögonen kokar jag min pasta. Steker två quornfileer. Slänger ihop i en låda, ner med en klick cremefraiche. Duger. Behöver iallafall inte vara hungrig imorgon. Måste duscha. Orkar inte. Måste fixa med en retur. Orkar inte. Måste planera om veckan. Orkar inte. Måste städa. Orkar inte. Måste packa upp. Orkar inte. Måste leta fram vinterskor. Orkar inte. Måste andas. Orkar inte. All kraft är borta och kvar är ett skal. Hjärnan är mos och det enda jag vill och orkar är att dra täcket över huvudet en stund och låta ögonen rinna. 
Min dag hade varit räddad med ett litet sms. Hej, är du hemma om en timme? Jag hade inte haft mer tid, inte haft något att bjuda på, inte haft en mer städad lägenhet men jag hade varit mentalt förberedd. Jag hade sluppit kraschen efteråt. Jag hade varit lite trevligare och jag hade HAFT lite trevligare. 
 
Jag gillar besök egentligen. Gillar att få laga mat eller baka till någon. Gillar att sitta och prata och lära känna någon lite mer. Men snälla, snälla, snälla. Kom inte oplanerat. 
Kan man ha en lapp på dörren där det står Spontanbesök undanbedes eller är det allt för otrevligt? 
Julia

Känner igen mig. Det kan variera väldigt mycket för mig helt efter humör. Ibland kan jag tycka det känns jätteroligt om någon knackar på. Men samtidigt kan jag känna som du, att det tar energi, känns krystat och som om någon klampat in alldeles för nära en. Beror nog mycket vad som förväntas av mig i de situationerna också. Och det här med kaffe?! Är det inte jätteskumt att det är standard att bjuda på något även om man inte äter/dricker det själv??

Svar: Gillar din beskrivning, att det känns som om någon klampat in alldeles för nära en. Så perfekt formulerat! Och skönt att jag inte är ensam om att irritera mig på kaffe! Tycker att man möjligtvis kan förvänta sig att bli bjuden på kranvatten men där går gränsen, stört ändå att man måste ha saker hemma man själv inte använder. Och kanske lika stört att jag fortfarande har kaffe hemma även när jag tycker så här, haha!
Jenny

Sofia // Hildas.se

Jätteintressant inlägg. Jag älskar spontanitet och att göra saker och att få besök med kort varsel. Men jag vill också bli förvarnad innan det händer. Även om allt är i sin ordning hemma så vill jag gärna också bli mentalt förberedd. Så fram för mer spontana besök - men inte oanmälda. :)

Svar: För mig är spontana besök just oanmälda. Kan gärna ta ett besök med kort varsel om jag bara får reda på det innan. Men jag är också för mer spontanitet, bara lite planerad sådan ;)
Jenny

Helga

Asså ja! Tycker inte om när folk bara kommer förbi. Jag kanske är på toa eller i duschen eller kanske har ett jättespännande serieavsnitt på gång och så kommer nån och stör. Hua! Däremot skoj med planerade besök (nästan alltid). Då har jag nåt att se fram emot under dagen:)

Svar: Men precis! Kommer inte på något bra svar, men håller med i prick varenda ord!
Jenny

Wilda

Åh jag skulle inte ens släppa in... men det är för att jag vet hur jag blir och jag har inte råd med det. Men fattar att det också har tagit många år för mig att träna upp den förmågan till gränssättning. Idag har jag nog inte ens kvar människor i mitt liv som kommer oanmälda. Jag fixar det verkligen inte. Känner så igen reaktionen. Verkligen viktigt att fråga först.

Svar: Jag brukar inte släppa in om jag smidigt kan undvika. Den här gången visste personen i fråga att jag var hemma och i den situationen orkar jag inte ta diskussionen om varför jag inte öppnade. Måste lära mig bli tydligare och våga säga ifrån, men det är svårt. Så svårt att få personer som verkligen inte har samma tankesätt att inse HUR stort problemet verkligen är.
Jenny

johanna

bra beskrivet! Själv får jag sån panik om jag är ensam hemma och det ringer på dörren att jag knappt vågar gå fram och kolla i tiithålet. Det händer tack och lov väldigt sällan! (och hallå, vilken söt hund du har!!)

Svar: Samma här! Brukar stelna i någon sorts panik-pose och sedan försiktigt tassa ut i hallen så att den utanför dörren inte ska höra att någon är hemma. Alternativt snabbt som attan kasta mig in i badrummet och spola i duschen så det ska höras att jag är upptagen, det är himla bra faktiskt för antingen skiter den jobbiga människan i att knacka eller så gör det det iallafall men man kan hävda senare att man iiiinte hörde nåååågonting alls! (haha ja, han kan allt vara rätt gullig ibland<3)
Jenny

erika

Åh jag känner igen mig! Allt som sker oanmält blir jobbigt. Det är alltid "fel" tidpunkt känns det som, precis när jag ska göra något eller inte göra något men återhämta mig. Min sambo tycker om spontanbesök så är han hemma överlåter jag det till honom, då säger jag hej men smiter iväg så fort jag kan. Häromdagen när jag satt och läste i fåtöljen hörde jag en bil sakta in och svänga in på tomten, jag kände direkt åh nej vem kommer nu, så jag gick upp för att kika men eftersom jag inte hunnit tända några lysen så såg det så mörkt ut så besöket åkte igen. Jag kände mig så glad! Men också lite skamsen för att jag kände så.
/Erika

Svar: Men precis! Folk kan aldrig komma och störa på passande tider, himla dåligt det där tycker jag! Vad härligt det låter ändå att ha någon att "dumpa över" besökaren på. Känner väldigt mycket igen mig i känslan av glädje över att slippa besöket men också skammen över att man känner så. Tycker egentligen att man verkligen inte borde känna så, men det är ju inte alltid så lätt att övertyga de där känslorna när de kommer.
Tack för din kommentar, och för att du delade med dig<3
Jenny