Några ord om beroende

Terapi har aldrig varit något som fungerat för mig. Eller snarare beror det väl på att jag lyckats komma i kontakt med så många idioter att det kryper i kroppen av obehag vid blotta tanken på att försöka igen, men det är en annan historia för en annan dag. 

Den terapeut jag träffat längst gick jag hos i ungefär ett år. Det starkaste minnet jag har från detta är något hon sa första gången jag träffade henne. Något jag själv alltid hade trott stenhårt på, men börjat tvivla efter att allt för många gånger fått höra motsatsen. Hon gav mig den trösten, den bekräftelsen och för det kommer jag alltid vara tacksam. Trots andra dumheter. 
 
Jag har nog aldrig sagt det rakt ut, men jag antar att det varit lite underförstått. Jag växte upp med en närstående som var alkoholist. Min far, närmare bestämt. Jag har nog en halv miljon inlägg att skriva på det här ämnet men det jag vill fokusera på idag är alkoholismen i sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "du får tänka på att det är en sjukdom" "han kan inte hjälpa det" eller "han menar inte att såra dig, det är en sjukdom"
 
Det är sant. Beroende är en sjukdom. Men som min terapeut sa den där gången, någonstans finns fortfarande ett val. Varje gång man är sjuk har man ett val att bli bättre. Man har ett eget ansvar att ta sig till läkare eller att på annat sätt se till att bli bra igen. Problemet är att en influensa, den har alla förståelse för. Det är okej att prata om, det är inget obekvämt med en influensa. Ett beroende är något skämmigt, det ska tystas ner, det får inte pratas om. Ett beroende gäller inte en person, varje beroende människa är omringad av medberoende vars liv i princip kretsar runt att låtsas som att allt är bra. Att inget är fel. Att det inte är ett problem, han bara dricker lite mycket ibland. Eller att det är ju en sjukdom, inget han kan hjälpa själv. 
 
Men någonstans är det ett val. I ett tidigt skede är det ett val. Senare är det ett val, en prioritering, ett beslut. Ett svårt val, men ändå ett val. Och vilken befrielse det var att få höra det. 
 
BySiri - the life of a creative mind

Vad ledsen jag blir av att höra att du mest kommit i kontakt med folk som skjälpt snarare än hjälpt dig :( Det är ju svårt nog att alls söka hjälp från början liksom.. Jag gick själv till en terapeut i våras efter några tuffa år av velande och ett desperat rop på hjälp och han avskräckte mig.. nu står jag i kö igen tack vare ångestpodden (så jäkla bra att den finns!) och håller tummarna för att det blir bättre den här gången.

Du är otroligt modig och stark som vågar dela med dig av det här!

Sen vill jag säga att en person kan fortfarande skada en oerhört mycket även om handlingarna begås under sjukdom, framförallt som barn är det livet man upplever det normala även om en vuxen kan se att det inte är normalt och faktiskt fel. De kan ha en annan distans till det eller faktiskt packa och lämna och börja något nytt, som barn är man fast och beroende av de även när de gör en illa (fast när är det egentlien lätt att ha distans om det kommer till familj?). Vilket är varför man lär sig så otroligt många tekniker för att överleva.

Och jag kan tycka att även om det kanske är menat som tröst att de sa sådär till dig så minimerar det samtidigt ens känslor. Som att man inte får ta så illa vid sig eller tycka att det är jävligt på grund av det och när man då gör det får man dessutom skuldkänslor för att man gör det.

När jag växte upp pratades det inte om dysfunktionella familjer överhuvudtaget eller hur det påverkar ett barn, jag fattade inte hur fel det var att växa upp som jag gjorde eller hur mycket fel som gjordes mot mig.

För mig var det ju normalt och ingen sa någonsin att det var fel trots möten hos BUP, soctanter som kommer på utredningar osv.

Jag har inte gått igenom samma sak som dig och vet ju egentligen ingenting om din uppväxt så jag kan absolut inte sätta mig in i hur du har haft det, jag vill bara säga att ett som är säkert är att barnet i dig förtjänade kärlek då, och du förtjänar kärlek nu <3 Att din förälder valde alkoholen är aldrig ditt fel och du hade inte kunnat påverka det, som du säger har det varit hans val.

Tack för att du vågar prata om det som är obekvämt, du inspirerar mig och jag är otroligt glad att du finns i bloggvärlden. Din kommentar hos mig gjorde mig otroligt varm även om jag inte klarat att svara på den än, kom precis upp ur mitt svarta hål och kände att jag ville kommentera på det här först.

Svar: Det känns som att det är vanligt ändå, att stöta på idioter och oförstånd när man väl tagit det enorma klivet som det faktiskt är att acceptera att man behöver hjälp. Helt sjukt. Och visst kan man ha förståelse för att alla inte fungerar med alla, att det finns olika sätt att tackla problem. Men det är ändå alldeles för mycket okompetens där ute. Jag beundrar att du vågar försöka igen, och hoppas verkligen verkligen att du blir mottagen bättre den här gången!

Det är precis det jag menar - allt tjat om sjukdom, att det inte är hans fel, att man inte får vara arg på honom. Vem får man vara arg på då? Varför är det okej att behandla hela sin omgivning, sitt barn, som skräp bara för att man har en sjukdom? Hade det varit en annan sjukdom hade personerna runt omkring reagerat annorlunda. Reagerat över huvud taget. Men alkoholproblem ska inte pratas om, det ska tystas ner. Ignoreras. Sopas under mattan vad konsekvenserna än blir.

Min uppväxt var likadan i det avseendet, att det inte pratades alls om dysfunktionella familjer. Jag visste inte att det var något fel eller konstigt med mitt liv eftersom det var det enda jag kände till. Minns så väl den dagen hela världsbilden krossades, när jag insåg att livet faktiskt inte skulle vara såhär. Att något var fel. Både en befrielse och en stor skräck. Tänk vad fint det ändå hade varit att fortsätta leva i den bubblan.

Tack för dina ord, för att du tagit dig tiden att kommentera och för att även du inte backar för obekväma ämnen. Är så glad att jag hittade din blogg och jag tror verkligen det behövs fler som dig och mig. Fler som vågar prata, vara sårbara, peta i sår.
Känns fint att höra att du tagit dig upp ur ditt svarta hål. Tack igen för alla fina och viktiga ord<3
Jenny

Helga

<3<3<3
Jag är så kluven till det där med att det är en sjukdom. Lite som du kanske. På senare år har jag dock insett en hel del andra saker som att det finns så mkt andra konstiga beteenden som inte har med missbruk att göra.

Jag är så glad att jag fick bra hjälp direkt när jag sökte. Tycker det suger dock att politikerna ändrade vårdgarantin så om jag vill ha hjälp igen måste jag vänta 12 (!) månader efter avslutad behandling. SUCK! Just nu mår jag iaf helt OK och om jag inte skulle göra det kan jag få hjälp via barnavårdscentralen som jag än så länge tycker är väldigt bra.

Svar: Jag tror det är väldigt individuellt egentligen. Hur mycket personen själv inser att saker inte står rätt till. Jag tror det finns en gräns där det är kört men att vägen dit är lång och kantad av många val. Jag menar inte att det är något enkelt, att en dag vakna upp och bestämma att man inte ska dricka mer. Men det finns hjälp att få, och vet man att man har ett problem är det ett aktivt val att ta den hjälpen och börja kämpa. Annars är det även ett val att avlägsna sig från sin omgivning, att välja flaskan men också välja att inte låsa fast och förstöra sina närstående. Det är självklart inte lätt att leva vidare med heller, men jag kan iallafall personligen säga att jag hellre levt med saknaden av en älskad förälder än genom uppväxten utveckla ett starkare och starkare hat för personen som borde stå mig närmast. Okej jag börjar spåra lite nu, det är lite sent för vettiga tankar känner jag.

Vad sjukt att du behöver vänta 12 månader?! Vad som helst kan ju hända på 12 månader. Vad skönt att du ändå har ett alternativ ifall du skulle må sämre, även om jag såklart hoppas att så inte blir fallet!
Tack för din kommentar, och att du delar med dig av dina tankar<3
Jenny

Wilda

Starkt av dig att skriva om detta. Och så viktigt.
Jag vill dela några tankar... Ja, det finns ett val. Och ändå inte, tänker jag. Det finns ett val att söka hjälp, men det finns ju bara om det faktiskt är möjligt för personen att göra det. Jag mådde väldigt dåligt under lång tid över min barndom, men jag hade då inget val att göra något åt det eftersom jag inte hade någon tillit att utgå ifrån. När jag till slut fick nog, nådde min botten, fanns det ett val. Jag orkade inte ha det så längre. Och därifrån tog jag mig igenom. Jag tänker att det är samma med beroenden. Eftersom medberoende också är ett beroende. Sjukdomen drabbar inte bara den som har den. Den drabbar alla omkring den. Egentligen tror jag, efter många år på 12-stegsmöten, bland annat AA-möten, att i grunden är de flesta beroendepersoner medberoende. Att det kommer först. Det finns en tillitsbrist, en otrygghet, något som personen behöver fly ifrån som den inte kan hantera. Men självklart har en som anhörig rätt till sina känslor, sin ilska. En grundbult i min frigörelse var att förstå att jag inte på något sätt kunde förändra alkoholisten i mitt liv. Men genom att förändra mig själv kan jag förhindra att jag för sjukdomen vidare.

Svar: Jag håller helt och fullt med i att det är en komplicerad fråga man kan vända och vrida på hur länge som helst. Ingens resa genom varken beroende eller medberoende är likadan och jag kan egentligen bara prata om min egen situation. Jag tänker att det är både ett val och en sjukdom på samma gång och hur mycket som finns av varje del skiljer sig från person till person. Jag tror det finns en gräns där valet upphör, men också att resan dit är lång och kantad av otroligt många val. När jag skrev det här inlägget visste jag ärligt talat inte riktigt vad jag ville få fram av det, men såhär i efterhand känner jag att det är det faktum att det är okej att vara arg. Man får jämt höra att det är en sjukdom, att personen inte kan hjälpa det, att man inte får vara arg för att det inte är dens fel. Men vems fel det än är eller inte är så är det inte rätt att förstöra sin familj och förpesta sin omgivning. Det är okej att vara arg, man får vara arg och för mig var det en så stor händelse att någon faktiskt berättade det för mig. För jag var så himla himla arg, och allt jag fick höra var att det inte var okej.
Jag tycker det är så intressant att läsa allt du skriver om medberoende, både här i din kommentar och i dina inlägg på ämnet, för så mycket av det du säger är saker jag själv tänkt på. Bara att jag aldrig kopplat det till just medberoende. Jag har alltid tänkt att jag på något vis stått utanför det där. Jag har spenderat allt för mycket tid i mitt huvud, med analyserande av mitt eget och närståendes liv och mycket av vad jag kommit fram till kan kopplas till medberoende, även om jag tänkt på det som helt fristående. Det är därför både roligt och skrämmande att läsa vad du skriver för ofta är det som att du plockat delar av mig och mina funderingar och satt på pränt.

Tack för din kommentar, för att du delar med dig av tankar och kunskap<3
Jenny