Att se framgång i misslyckanden

Idag tänkte jag visa ett par bilder jag ritat senaste tiden och inte blivit nöjd med. Varför jag vill ägna ett helt inlägg åt misslyckande? Tja, varför inte. Det är ju en lika stor del av skapandeprocessen. 
 
Den vänstra bilden var något sorts experiment för att få in lite färg. Jag tänkte mig ett förenklat norrsken men dåligt val av både penntyp, färg och form gjorde att mina tankar snarare drar mot Pink Floyd och Dark Side of the Moon. Bäcken blev himla skum också, precis som bergen. För att inte tala om träden. Yep, ingenting blev som det skulle - men alla fel har ändå gjort att jag gillar bilden på något vis. Den är mysig liksom, i all sin operfektion. 
Jag gillar grundtanken med min andra bild, men är tveksam till det helsvarta området. Även om jag tror hela bilden blivit helt kaosig om det var stjärnor där med. Gillar inte att svansen nuddar himlen heller, det gör hela bilden lite skev. Och är det inte lite skumt att yla mot en måne som inte är full? Eller är det bara en filmgrej? Jag vet inte faktiskt. Men något bara stör ögat. 
 
Jag brukar hata när något inte blir som jag tänkt mig. Inte göra klart. Bli arg, besviken, tappa skaparlusten helt. Ge upp. Jag har jobbat hårt med detta, för jag vill inte vara så. Vill inte att min kreativitet ska vara så skör. Och att jag kan känna någon sorts kärlek för två bilder jag inte är nöjd med, det är ett rätt fint kvitto på att jag lyckats ändra på mina tankegångar. Det känns rätt fint ändå!