Presentation av min fluffiga följeslagare

Det har blivit hög tid att närmare presentera min luddige vän som synts lite här och var på bloggen. 
Har lite skjutit på detta, dels för att jag helt enkelt glömt bort det men dels för att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men det är väl bara att köra på antar jag!
 

Kevät, som han heter, har funnits vid min sida i sex år nu och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag hade tingat en hane från kullen strax efter parningen var gjord och var den av köparna som skulle få välja först. Fyra valpar blev det, varav tre var hanar. En brun liten chokladbit och två svarta med ljusa tecken. 
Jag får än idag en liten klump i magen när jag tänker tillbaka på hur nära det var att jag inte fick just honom, en av de andra valpköparna ville helst ha en brun hane så hon frågade om inte jag kunde välja mellan de andra två. Jag som alltid vill vara till lags och har svårt att säga emot var såklart nära att säga okej direkt, men det var något som gnagde - som sa att det var fel. 
Redan från att jag såg första bilderna var det något speciellt med den där lilla bruna korven och jag kunde inte släppa tanken på att det kanske var just den som skulle bli min. Så jag sa helt enkelt att jag ville vänta tills jag hade träffat dem, att jag inte skulle ha den faktorn i åtanke från början men kanske låta det påverka ifall jag stod i valet mellan två.
 
Det blev dock aldrig ens ett val. Det var självklart från början. Jag hälsade på när valparna var fyra veckor, och från att jag kom dit till jag åkte igen lämnade han inte min sida. Han den bruna. Kevät. Han kom fram först, kravlade sig upp i mitt knä och där blev han kvar. Där är han kvar än idag. 
 
     
Jag hade tänkt skippa djupa texter i den här presentationen, men det går helt enkelt inte när jag pratar om min Kev. Det finns ingen annan som står mig så nära och betyder så otroligt mycket. Han kom in i mitt liv under en tid då jag mådde väldigt psykiskt dåligt. Han blev helt enkelt det jag hängde upp min spillra till liv på, min hela anledning att kämpa vidare. Detta faktum har givit oss ett otroligt band och jag blir ofta chockad över hur bra den här hunden kan läsa av mig. Innan jag blir sjuk märker jag oftast det redan 1-2 dagar innan det bryter ut, genom att han beter sig mer utåtagerande och tar ett större ansvar i möten med andra hundar och människor. Situationer han annars för det mesta ignorerar då han vet att det är mitt ansvar, att jag tar hand om en eventuell situation och att han kan vara lugn. Men han märker alltså i förväg att jag inte mår bra, att jag inte är där till 100% och försöker då hantera situationer själv. 
Bara det att han alltid vet och förstår. Vet precis när jag behöver honom nära och när jag måste vara ensam. 
Det är det mest fina och magiska jag vet. Att i bara en snabb blick kunna utläsa vad den andre tänker och behöver och jag hoppas alla får uppleva detta någon gång i livet. 

     
Livet har väl inte riktigt tagit oss i de riktningar som var tänkt från början, nämligen en aktiv tävlingskarriär. På grund av diverse brister hos både förare och hund (nåja - ska inte snacka brister hos hund, let's say komplicerade-drag-som-förare-var-för-ung-och-dum-för-att-hantera-rätt) har det dock aldrig riktigt funkat. Vi har kämpat men i de flesta fall tagit fler steg bakåt än framåt. Jag har helt enkelt fått inse att vi funkar ruskigt bra i vardagen, men desto sämre på en appellplan. Detta och lite andra händelser gjorde att jag valde att kliva ur hela den karusellen som är den aktiva hundvärlden och istället heja på våra kompisar på avstånd. Skrev lite om allt detta i mitt allra första inlägg, men trots att det fortfarande känns som ett himla bra beslut är det något utav ett öppet sår och det tar emot att skriva ens detta lilla om saken. 
Vi roar oss fortfarande med lite sporadisk, halv-seriös spårträning samt filar på diverse dammiga lydnadsmoment för skojs skull. Men mest går vi bara i skogen, där vi båda mår som bäst. 

Den uppmärksamme tänker nog "hm, är det verkligen en och samma hund på alla bilder?" och ja- det är det. För sisådär ett år sedan gjorde jag något jag funderat på länge, nämligen rakade ner honom. Hans päls som ska fungera som skydd för både kyla och värme har alltid bara funkat till det förstnämnda. En kastrering på det förstörde pälskvalitén ytterligare och när även fällningsperioderna blev skeva så han i juni låg och flämtade i full vintermundering - ja då blev det sista droppen. Från att ha förvandlats till en halvdöd degklump så fort termometern visade på över 20 grader är han nu samma busiga skrutt med myror i benen hela året om. 
Han har efter detta även kommit till insikten att fläktar är oerhört skumma påhitt samt att störtregn inte är odelat positivt. Från att ha haft åsikten att blöt päls funkar precis lika bra och "vad är det för problem med skyfall och storm, vi behöver väl inte gå in redan?" har det blivit rätt mysigt att få komma in i värmen och bädda ner sig under en filt. 

     
Några snabba fakta innan vi rundar av detta inlägg:

Ras: Finsk lapphund
Födelsedag: 17 april (glöm inte bort detta hörrni!)
Bästa saken: Mjukis-pandan! Är nog inne på femte eller sjätte likadana, de kan liksom bara tvättas ett visst antal gånger innan de är lika äckliga efter en tur i maskinen som innan. Kan tala om att denne hunds hjärta kommer brutalt krossas den dagen ikea bestämmer sig för att sluta producera dessa! 
Värsta saken: Klotången.
Bästa situationen: En heldag i skogen - gärna där matte är generös med uppdelningen av sin matsäck. Alternativt den där första natten hemma efter några dagar hos hundvakt, när man är extra gosig och helst ska vara under skinnet på samma matte. 
Värsta situationen: När brorsan Cola får gå ut på en egen promenad. Borde finnas någon sorts lag emot detta? 
Godaste som finns: Ost! Eller kanske äggula... Eller kanske köttbullar... Eller kanske banan... Ja ni fattar. Sisådär allting. 
Äckligaste som finns: Möjligtvis tomat, en av få saker som aldrig slinker ner. 
Något man bara inte kan motstå: HUR många gånger man än hör att man inte får så är det ändå alltid lika roligt att fånga sorkar... 
Något man aldrig skulle få för sig att göra frivilligt: Simma! Hur kan någon göra denna helvetes syssla frivilligt har Kevät undrat varje gång han trampat där i bassängen. Plaska i vattenbrynet är skitkul, men går vattenlinjen över magen är det hög tid att dra sig tillbaka. 
Bästa kompis: Hela världen. Efter att ha hängt med på en drös kurser, praktiker på hunddagis och tre år på hundsportsgymnasium har denne fyrbenting träffat mycket hundar. Och aldrig varit osams med en enda. Eller jo, en. Men det höll i sig i sisådär en vecka och hunden i fråga förvandlades sedan till bästa lekkompisen ever. Så det räknas inte riktigt.
 
 
Kev kommer antagligen aldrig få mer än en bakgrundsplats här på bloggen, då detta ändå är mitt hundfria ställe. Iallafall för tillfället. Men häng gärna med oss på instagram för fler bilder och en inblick i vår vardag. 
 
 
Helga

Vad fin han är och vad kul att du ville berätta lite om honom här också :) Jag blir alldeles gråtig men det är nog lika delar hormoner som att jag alltid blir väldigt berörd av djur och hur fantastiska de kan vara. Kram!

Svar: Vad kul att det uppskattades! Haha ja jag blev allt lite gråtig själv när jag skrev, och jag har inte ens några extra-hormoner att skylla på...
Jenny