Att ta en risk. Eventuellt.

Om jag skulle få välja bara en sak jag hatar så är det när mitt huvud sätter stopp för min vilja. 
Den där känslan när jag vill något så mycket att jag nästan går sönder lite inombords men vet att ångesten kommer sätta stopp för det. För självklart kan ju inte JAG göra det. Jag är ju så värdelös. Det är ingen ide att ens försöka. 
 
Fortfarande är det några veckors jobb kvar till min korta, men ack så efterlängtade, semester och det är runt denna tankarna ständigt snurrar. Problemet är att jag vill åka iväg. Jag vill ta min hund, min bil och min ryggsäck och bege mig till en liten stuga en bit norrut i landet. Någonstans sisådär mittemellan ett par platser jag drömmer om att se. Bara några dagar med diverse dagsvandringar, tecknande, fotograferande och bara semester. En dröm.
Det låter ju skitbra, säger ni, finns väl inget problem i det här? 

Mitt problem är att hjärnan är en sådan där grej man inte kan lämna hemma när man åker iväg. Och min råkar innehålla både social fobi, tvångshandlingar/tankar och en väldans massa ångest. 
 
Motgång 1:
Boende. Att hyra en stuga. Skulle funka fint, är en prismässigt bra tid på året att åka med. Inte fullbokat någonstans. Problemet är att jag får en galen ångest bara vid tanken på detta. Dels kontakten man måste ha med uthyrare - att hämta nyckel osv. Tänk om det blir något problem? Tänk om jag måste ta kontakt utöver det absolut nödvändiga med in- och utcheckning? Dels skulle jag knappt våga röra något pga rädslan att göra fel. Nej, jag vet inte heller hur man kan göra fel i en stuga - men ångesten över det finns ändå. Tänk om jag gör sönder något? Inte städar ordentligt efter mig? Lämnar moppen på fel ställe eller glömmer släcka en lampa. 
Kommer jag kunna släppa tanken på stugan när jag är ute? Hemma har jag min väl inövade rutin när jag lämnar lägenheten, hemma hos andra är det sällan ett problem för det är inte mitt ansvar där. Men ett helt nytt ställe, där allt som eventuellt händer under min vistelse blir både mitt fel och mitt problem. Ett nytt ställe där jag inte vet vad som behöver kollas - eller hur detta görs bäst. Skulle jag våga lämna stugan? Skulle jag våga lämna Kevät i stugan? Jag lär ju behöva handla mat om inte annat, vågar jag lämna honom där? Vågar jag lämna honom i bilen? Okej nu kommer vi in på nästa motgång. 
 
Motgång 2:
Bilen. Tänk om något händer med bilen? Tänk om någon varningslampa plötsligt börjar lysa? Tänk om något går sönder? Tänk om det kommer en storm och ett träd ramlar över bilen? Herregud tänk om någon snor den?! 
Tänk om någon snor bilen och Kevät sitter i? Paniken. 
Även om bara något litet händer måste jag be om hjälp. Tänk om mobilen är trasig? Kanske inte har täckning. Tänk om jag står mitt ute i ingenstans många mil hemifrån och varken har bil, telefon eller hund. 
Bilen är en frihet och ett safecard. En möjlighet att rymma om det blir för jobbigt. Tänk om jag är så långt borta och inte har den chansen. 
 
Motgång 3:
Ensamheten. Ensamheten som är min bästa vän och värsta fiende. Med sällskap får alla dessa tankar inte lika stor plats. Problem är inte lika problemiga (ja det är ett ord) om man delar dem med någon. Jag är en person som kräver enormt mycket ensamhet, men jag blir tokig om jag inte träffar folk tillräckligt ofta. Och i en sådanhär situation skulle livet bli cirka 200% enklare med sällskap. Jag skulle med lätthet (nåja, något liknande iallafall) klara att prata med  både stuguthyrare, bilbärgare och eventuella andra turister med en person jag är bekväm med vid min sida. Det finns dock endast fyra sådana personer. Min mamma, min moster och två vänner. Om någon både kan och vill följa med? Tror ni kan gissa svaret på den.
 
En del av mig tänker på alla sånadär peppiga citat som säger att man ska våga, att man ska ta steget och göra det man vill. Life happens outside your comfortzone, att leva är att våga, antingen vågar man eller så ångrar man osv osv. 
En annan del av mig tänker, är det värt det? Det kan bli allt jag drömmer om och en helt fantastisk tur, en chans att visa mig själv och min hjärna hur långt jag kommit och att jag faktiskt kan leva. Men risken är också att jag gråter av ångest i veckorna fram till min avfärd och sedan knappt vågar gå utanför dörren när jag väl är där. I panik över stugor, bilar, problem, sociala kontakter, misslyckandet i att ens åka, mördare, tjuvar och allt annat som bara bygger på. 
Är det värt det? Risken att bryta ihop, att falla ner igen. Jag har senaste året sakta men säkert börjat gå uppåt. Jag mår bättre nu än på mångamånga år, även om jag har så lång väg kvar att gå. Risken är att om detta blir ett misslyckande raseras hela den bilden jag har nu - bilden av att jag kommit så långt - och jag börjar gå neråt igen. Jag orkar inte leva så igen. 
 
Och om jag stannar hemma då? Vad kan jag hitta på istället? Ska jag bara gå runt hemma besviken över att jag inte vågade ta steget. Stressad över att jag inte tar till vara på semestern. Min första-någonsin-semester. Då kan jag ju lika gärna jobba.
 
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Jag vet inte. Jag antar att jag vill att någon smart jävel ska säga vad jag ska göra. Övertala mig åt något håll. Ha förståelse och acceptans. Eller så vill jag bara visa en liten glimt av min vardag, av surret som är min hjärna.
 
 
ISA

känner igen SÅ SÅ mycket. Alla hemska mardrömsscenarion man målar upp när man inte kan ha 110% kontroll och rutin och allt det där. Men vet du, värsta känslan är att ångra sig. Att förbanna och vara besviken på sig själv. usch, undvik det. Våga!! kanske kan göra nån kompromiss? "bara" två dagar eller så? heja dig!!

Helga

Usch var jobbigt det låter :( Tänker också som Isa att du kanske kan göra nåt mellanting? Åka på en kortare resa, lite närmre. Kanske hälsa på en av släktingarna bara över en dag eller två. Svårt att veta vad som skulle funka för dig eftersom vår ångest verkar skilja sig åt en del. Hoppas du kommer på nåt bra iaf och att det hjälpte bara att skriva lite om det! Kram

Annie - lättlagat vegokäk

Åh jag skickar en stor digital kram till dig! <3
Jag håller med föregående talare och tycker att du ska försöka göra ett mellanting. Testa i några dagar, till någon plats som ligger nära, och märker du att det fungerar bra kanske du kan förlänga vistelsen. All lycka till <3

Mikaela

Vad jobbigt att det är så :( Tycker Annies förslag lät som en bra kompromiss! För det är klart du ska åka iväg på något sätt om det är vad du drömmer om, det kan bli jobbigt men det kan ju också bli det bästa. Men förstår att det känns riskabelt och klart du inte vill må sämre om det skulle bli något problem, men det vore ju så trist om du ångrade dig om du var kvar hemma. En kortare, närmare tur tror jag därför kan vara en bra kompromiss!