Livstecken och bloggplaner

Tänkte mest kika in för att tala om att det kommer bli iallafall ett par veckors tystnad till här inne.
För ett tag satte jag mig och funderade igenom vad jag egentligen vill med den här bloggen, vad som känns bra och inte. Kom fram till en liten bloggplan som fallerade innan den ens kommit igång och efter ytterligare funderingar har jag nog en rätt bra bild av hur jag vill framtiden här ska se ut. Framförallt en bild jag tror kommer fungera, som kommer passa för den tid och ork jag har samt vara något jag kan känna mig stolt över. 
En liten paus blir det som sagt, men jag är redan himla taggad på att komma tillbaka och utveckla den här sidan. Och jag hoppas ni vill hänga med på den resan!

Att ta en risk. Eventuellt.

Om jag skulle få välja bara en sak jag hatar så är det när mitt huvud sätter stopp för min vilja. 
Den där känslan när jag vill något så mycket att jag nästan går sönder lite inombords men vet att ångesten kommer sätta stopp för det. För självklart kan ju inte JAG göra det. Jag är ju så värdelös. Det är ingen ide att ens försöka. 
 
Fortfarande är det några veckors jobb kvar till min korta, men ack så efterlängtade, semester och det är runt denna tankarna ständigt snurrar. Problemet är att jag vill åka iväg. Jag vill ta min hund, min bil och min ryggsäck och bege mig till en liten stuga en bit norrut i landet. Någonstans sisådär mittemellan ett par platser jag drömmer om att se. Bara några dagar med diverse dagsvandringar, tecknande, fotograferande och bara semester. En dröm.
Det låter ju skitbra, säger ni, finns väl inget problem i det här? 

Mitt problem är att hjärnan är en sådan där grej man inte kan lämna hemma när man åker iväg. Och min råkar innehålla både social fobi, tvångshandlingar/tankar och en väldans massa ångest. 
 
Motgång 1:
Boende. Att hyra en stuga. Skulle funka fint, är en prismässigt bra tid på året att åka med. Inte fullbokat någonstans. Problemet är att jag får en galen ångest bara vid tanken på detta. Dels kontakten man måste ha med uthyrare - att hämta nyckel osv. Tänk om det blir något problem? Tänk om jag måste ta kontakt utöver det absolut nödvändiga med in- och utcheckning? Dels skulle jag knappt våga röra något pga rädslan att göra fel. Nej, jag vet inte heller hur man kan göra fel i en stuga - men ångesten över det finns ändå. Tänk om jag gör sönder något? Inte städar ordentligt efter mig? Lämnar moppen på fel ställe eller glömmer släcka en lampa. 
Kommer jag kunna släppa tanken på stugan när jag är ute? Hemma har jag min väl inövade rutin när jag lämnar lägenheten, hemma hos andra är det sällan ett problem för det är inte mitt ansvar där. Men ett helt nytt ställe, där allt som eventuellt händer under min vistelse blir både mitt fel och mitt problem. Ett nytt ställe där jag inte vet vad som behöver kollas - eller hur detta görs bäst. Skulle jag våga lämna stugan? Skulle jag våga lämna Kevät i stugan? Jag lär ju behöva handla mat om inte annat, vågar jag lämna honom där? Vågar jag lämna honom i bilen? Okej nu kommer vi in på nästa motgång. 
 
Motgång 2:
Bilen. Tänk om något händer med bilen? Tänk om någon varningslampa plötsligt börjar lysa? Tänk om något går sönder? Tänk om det kommer en storm och ett träd ramlar över bilen? Herregud tänk om någon snor den?! 
Tänk om någon snor bilen och Kevät sitter i? Paniken. 
Även om bara något litet händer måste jag be om hjälp. Tänk om mobilen är trasig? Kanske inte har täckning. Tänk om jag står mitt ute i ingenstans många mil hemifrån och varken har bil, telefon eller hund. 
Bilen är en frihet och ett safecard. En möjlighet att rymma om det blir för jobbigt. Tänk om jag är så långt borta och inte har den chansen. 
 
Motgång 3:
Ensamheten. Ensamheten som är min bästa vän och värsta fiende. Med sällskap får alla dessa tankar inte lika stor plats. Problem är inte lika problemiga (ja det är ett ord) om man delar dem med någon. Jag är en person som kräver enormt mycket ensamhet, men jag blir tokig om jag inte träffar folk tillräckligt ofta. Och i en sådanhär situation skulle livet bli cirka 200% enklare med sällskap. Jag skulle med lätthet (nåja, något liknande iallafall) klara att prata med  både stuguthyrare, bilbärgare och eventuella andra turister med en person jag är bekväm med vid min sida. Det finns dock endast fyra sådana personer. Min mamma, min moster och två vänner. Om någon både kan och vill följa med? Tror ni kan gissa svaret på den.
 
En del av mig tänker på alla sånadär peppiga citat som säger att man ska våga, att man ska ta steget och göra det man vill. Life happens outside your comfortzone, att leva är att våga, antingen vågar man eller så ångrar man osv osv. 
En annan del av mig tänker, är det värt det? Det kan bli allt jag drömmer om och en helt fantastisk tur, en chans att visa mig själv och min hjärna hur långt jag kommit och att jag faktiskt kan leva. Men risken är också att jag gråter av ångest i veckorna fram till min avfärd och sedan knappt vågar gå utanför dörren när jag väl är där. I panik över stugor, bilar, problem, sociala kontakter, misslyckandet i att ens åka, mördare, tjuvar och allt annat som bara bygger på. 
Är det värt det? Risken att bryta ihop, att falla ner igen. Jag har senaste året sakta men säkert börjat gå uppåt. Jag mår bättre nu än på mångamånga år, även om jag har så lång väg kvar att gå. Risken är att om detta blir ett misslyckande raseras hela den bilden jag har nu - bilden av att jag kommit så långt - och jag börjar gå neråt igen. Jag orkar inte leva så igen. 
 
Och om jag stannar hemma då? Vad kan jag hitta på istället? Ska jag bara gå runt hemma besviken över att jag inte vågade ta steget. Stressad över att jag inte tar till vara på semestern. Min första-någonsin-semester. Då kan jag ju lika gärna jobba.
 
Vad vill jag ha sagt med allt detta? Jag vet inte. Jag antar att jag vill att någon smart jävel ska säga vad jag ska göra. Övertala mig åt något håll. Ha förståelse och acceptans. Eller så vill jag bara visa en liten glimt av min vardag, av surret som är min hjärna.
 
 

Öland dag 1 - Halltorps Hage del 2

Dags för fortsättningen på promenaden runt Halltorps Hage! Del ett hittar ni här
Tidigare beskrev jag vägen genom lövskogen och här är fortsättningen från vägen tillbaka längs strandängarna. 

Det är lite galet hur plötsligt naturen bara förändrades. Tog man ett steg framåt var man ute på en öppen äng med havet ett stenkast bort och tog man ett steg bakåt var man åter inne i en tät, lummig skog. 
Precis samtidigt som vi klev ut på ängen hördes åskan mullra och snabbt som attan kom de mörka molnen. Det blev alltså lite snabb fotografering innan vi knallade vidare för att försöka hinna före regnet. 

Ängen var täckt av försommarens vackra blommor, men dominerande var smörblomma, humleblomster och orkideer. Jungfru marie nycklar i detta fallet, är dock himla dålig på dessa blommor så rätta mig gärna! 

          
 
De dramatiska molnen forstatte rulla in så mer än dessa blombilder hanns inte med.

 
Och här nedan är sista bilden innan himlen öppnade sig och jag snabbt som attan fick hoppa in under ett träd för att packa ihop kamerautrustningen. Kollade man ut mot havet såg det fortfarande ut som en idyllisk sommardag men snart klumade sig molnen även där. Resterande väg tillbaka till bilen blev i fullkomligt hällregn men himla vackert var det ändå! Detta är alltså stranden man skymtar i horisonten på de första bilderna i inlägget. Längre än så han vi inte. 

Stigen fortsatte iallafall här på ängen, nära havet en bit. Några kossor kurade ihop sig för att skydda varanda i regnet och ute i vattnet simmade ett par svanar som trotsade vädret. 
Efter en stund på ängen gick stigen in i skogen igen och man följde skogsbrynet. En himla vacker stig där det bitvis var som en liten grön tunnel när trädens grenar skapade ett lågt tak. Efter en sista bit inne i skogen igen var vi tillbaka vid parkeringen och kunde åka tillbaka till det lilla rummet vi hyrde för att torka och få i oss lite lunch innan dagens nästa äventyr. 
 
Hit vill jag verkligen tillbaka någon gång, känner mig inte alls klar med området och särskilt sista biten vill jag få chans att utforska mer. 
En väldigt mysig tur, inte så lång men ändå hinner man se många otroligt vackra platser och väldigt skilda naturformer. Rekommenderar ett besök om man har vägarna förbi och en stund över! 
 
 
Halltorps Hage - Öland