Ett inlägg om att börja om

I hela mitt liv har jag försökt börja om. Tagit varje chans till nystart och verkligen velat bli någon annan. Jag har hatat mig själv och jag har hatat den uppväxt som formade mig. 
Vid varje stor milstolpe eller miljöombyte har jag tänkt att NU har jag min chans. Nu kan jag börja om och lämna alla dom där föraktade sidorna av mig själv. Jag kan bli en annan människa, en social och trevlig människa som alla tycker om. När jag bytte skola då jag skulle börja högstadiet, när jag flyttade hemifrån för att börja gymnasiet, när jag efter de tre åren flyttade tillbaka hem, när jag började mitt nya jobb. Varje gång jag skulle byta ut omgivningen och lämna de som redan hade en bild av mig, när jag skulle möta bara nya människor som ännu inte format sin uppfattning. När jag kunde börja om. 
 
Och varje gång föll jag tillbaka. Ångesten och paniken tryckte ner mig ännu lite till varje gång. Jag slutade aldrig försöka och jag slutade aldrig misslyckas. Jag tappade mer och mer av mig själv samtidigt som jag aldrig lyckades hålla fast i det där nya. Jag grävde ner mig själv djupare och djupare tills jag iprincip var en stor klump av mörker och ångest. För det går helt enkelt inte - du kan inte bli någon annan och fortfarande må bra.
 
 
Sen vände allting. Tre stora steg krävdes och idag mår jag bättre än någonsin.
 
Första steget skedde för ungefär 1,5 år sedan. Jag kom med i en behandlingsstudie för social fobi. Det hela började med att jag slösurfade på facebook och såg en annons där det stod "Lider du av social fobi?", jag hade ingen aning om vad detta var men kände att begreppet passade in på mig. Jag klickade mig vidare och kom till ett test. Jag fick fylla i detta tillsammans med kontaktuppgifter och sedan tänkte jag inte mer på det. Ett tag senare fick jag mail där jag ombads säga en tid jag var ledig för en telefonintervju. Där och då hade jag panik, jag avskyr att prata i telefon. Nu skulle jag dessutom prata om mig själv, prata om känsliga ämnen med någon jag aldrig träffat. Denne någon skulle dessutom utvärdera och analysera mina svar. 
När telefonen ringde frös jag. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte plocka upp mobilen och trycka på svara. Det ringde och ringde i vad som kändes som en evighet tills det plötsligt blev tyst och ångesten över att svara lika plötsligt byttes till ångest över att jag inte gjorde det. Jag samlade mig en minut och innan jag riktigt visste vad jag gjorde hade jag ringt upp numret från det missade samtalet. Den stunden är ett av mina stoltaste ögonblick någonsin. Där och då började min resa. 
Jag tog mig igenom intervjun. Ett tag senare fick jag reda på att jag blivit antagen till studien. Jag hade tydligen social fobi, en term som fortfarande inte sa mig så mycket. Men den stunden jag fick hem första "kapitlet" är en stund jag aldrig kommer glömma. Varje ord jag läste var som en käftsmäll, ett uppvaknande. Tårarna strömmade och för första gången i mitt liv kände jag att någon förstod mig. Någon förstod vad jag kämpade mot varje dag och jag insåg att jag inte var ensam. Den insikten, den känslan, hjälpte mig något enormt. 
Själva behandlingen såg jag mest som ett fiasko då, även om jag idag kan se hur det hjälpt mig, och ärligt talat har jag fortfarande inte kämpat mig igenom mer än två tredjedelar. Men jag hade vetskapen om social fobi, jag hade ett bevis på att jag inte var galen och jag hade ett hopp om att jag en dag skulle kunna må bättre.
 
 
Andra steget tog jag för ganska exakt 8 månader sedan. Jag går inte in på detaljer men jag släppte en hel massa hat och ångest. Jag kände mig äntligen redo och tog kontakt med den person som förstört så mycket för mig. Jag gick vidare och jag kunde sluta låta min barndom diktera hur min framtid skulle se ut. 
Dessa 8 månader har varit en galen resa, så många mentala spärrar har släppt. Jag har blivit av med de flesta av mina tvångshandlingar, jag förundras varje dag om jag går igenom en social situation och inser att jag hade inte ångest, jag klarar numer av färgen rött - kan till och med tycka om den, jag klarar av att använda andras gamla saker - vilket fått mig att inse att jag älskar loppisar och gamla saker i allmänhet, och mycket mycket mer. Jag kommer på mig själv hela tiden med att göra eller säga saker jag inte skulle klarat av för bara några månader sedan. Bara en sådan sak att jag kan åka och handla utan att först förbereda mig mentalt i flera timmar innan och sedan hyperventilera efter jag kommit hem. Böckerna i bokhyllan behöver inte vara perfekt sorterade och det är faktiskt möjligt att uttrycka min egna åsikt istället för att alltid böja mig för andras. 
 
 
Det tredje steget - det jag egentligen tänkt ta upp i det här inlägget - var att jag hittade tillbaka till min kreativitet. Jag har alltid varit kreativ och älskat att skapa saker. Det har alltid varit en flykt för att klara vardagen, oavsett om det var att rita, måla, fota, sy, skriva eller egentligen vad som helst. Men varje gång jag försökte börja om tappade jag en bit av min kreativitet. Och nu i efterhand kan jag se ett mönster i att ju mindre jag skapade desto längre ner sjönk jag i min depression. 
Det vände då jag fick ett staffli. Ett stort, vackert staffli. En dag började jag känna dåligt samvete över att det stod där. Jag rotade fram lite gamla akrylfärger, köpte en canvas och började måla. Och det kändes så bra. Det kändes så fantastiskt att hitta den källan igen. Jag målade, grät, skrattade, och kände mig så galet lycklig. Jag insåg hur mycket jag saknade den biten av mitt liv. Saknade att skapa. 
Nu har jag varken tid eller ork att göra allt jag vill, men det finns ändå där. Inspirationen och skaparlusten. I dagsläget målar jag, jag virkar och jag syr. Jag skapar i lera och drömmer om att lära mig snida i trä. Jag har börjat fota lite smått igen och jag skriver denna bloggen. Jag är galet taggad på att lära mig använda nya metoder och material. Även om allting sker knaggligt och långsamt så är det helt fantastiskt. 
 
 
Så idag insåg jag att jag har börjat om igen. Jag började om utan att det ens var meningen den här gången. Skillnaden är bara att jag började om för att jag hittade tillbaka till mig själv och den jag vill vara, inte för att rymma från mitt förflutna. 
 
Detta var mina tre stora steg. Sedan är det minst en miljon små steg där emellan. Detta är tre viktiga skeden men allra viktigast är egentligen skogen och min hund. De två faktorerna som gjort att jag faktiskt orkat kämpa för att ta mig fram till mina steg. 
Jag har kommit långt men jag har lika långt kvar att gå. Jag är fortfarande obekväm i sociala situationer, jag har fortfarande dagar då jag bara vill ge upp allting och jag överanalyserar fortfarande precis allting. Men jag har mina verktyg nu, jag vet hur jag fungerar och jag har framför allt ett hopp och en säkerhet om att jag kommer klara mig. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägget. Jag ville mest få ur mig tankarna som snurrat det senaste. En sorts utvärdering av mig själv och ett steg till en ny öppenhet. Jag behöver inte gömma och dölja mina problem. Behöver inte skämmas. Detta är min blogg, och den har plats för alla mina sidor. 
Emelie

Jag sitter här hemma, läser din text och tårarna rinner från ögonen. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag tror inte att min sociala fobi är lika stark som din, men den hindrar mig mycket i vardagen. Under de senaste två åren har jag också försökt att bryta "jag vill börja om"-tänket. Slutat försöka tro att det skulle gå att vara som de andra och tycka om att träffa människor och så. Jag trivs med min familj. Jag känner ingen som jag skulle kalla en vän och största delen av mitt sociala behov fylls av min pojkvän; resterande del av bloggar, youtube och podcasts.

När jag var yngre hade jag också ett stort skapandebehov, men slutade vara kreativ för många år sedan eftersom jag även brottas med dålig självkänsla. Nu försöker jag att hitta tillbaka till min kreativitet och öppna upp mig mer till andra människor. Jag har inte ens lyckats lägga upp mitt första inlägg på bloggen, men när jag känner mig tillräckligt stark ska jag också dela med mig av mig själv.

Jag hittade din blogg genom ett Monthly Makers-inlägg och detta är det första inlägg jag läser av dig. Jag känner direkt att du är en stor inspiratör. Det är så starkt av dig att dela med dig av ett så känsligt ämne. Så fint att du har fått hjälp med din sociala fobi, kommit över depressionen och hittat tillbaka till kreativiteten. Jag önskar dig all lycka.

Svar: Åh vad glad jag blir av din kommentar! Självklart inte för att du delar mina problem, men det känns så fint att kunna beröra med min historia.
Jag är så glad att du också kommit ur omstarts-tänket och kan acceptera dig själv och dina sociala behov.

Min kreativitet hittade jag tillbaka till själv, men denna bloggen och Monthly Makers har varit en enorm hjälp för att våga dela med mig av dels mitt skapande och dels mina tankar. Även om bloggen inte har så många inlägg än är vetskapen om att den finns lugnande på något sätt, det är en plats jag helt styr över själv och där jag kan göra precis vad jag vill. Och MM har med all sin pepp, acceptans och inspiration hjälpt mig ta steget att känna stolthet över vad jag skapar istället för någon sorts skam över att det inte är perfekt. Sen har jag fortfarande lång väg att gå till min målbild, men jag känner varje dag hur jag utvecklas och det är en riktigt spännande resa.

Skicka gärna en kommentar när du känner dig redo och har börjat med bloggen. Det skulle vara kul att följa dig och dina funderingar.
Tack för alla fina ord!
Jenny

H

Asså wow vilket fint inlägg! Jag visste ingenting om social fobi förrän jag började plugga (socionom). Sen föll det sig så att jag och en klasskompis skrev om social fobi och panikångest i vår C-uppsats för att vi tyckte vi hade fått veta så lite om det. Det var verkligen en ögonöppnare och så himla bra att få lära sig mer om detta som det tyvärr inte pratas nästan något om (som jag upplever det iaf). Jag kände igen mig i en del av symtomen och inte alls i vissa. (Hoppas du inte tar illa upp av detta, kan förstå om det känns konstigt att andra ska studera ens problem.) Har själv haft ångest av och till en väldigt stor del av mitt liv och försöker nu (för första gången) verkligen att göra något åt det. Började på KBT i början av januari och har tur som fick en terapeut som jag fått fin kontakt med. Jag var även sjukskriven 100% i 5 veckor och har nu börjat jobba 50%. Mitt största problem just nu är det förbannade körkortet som jag försökt ta i två år. Jag kan egenligen köra bil rätt bra men känner mig så himla osäker och blir jättestressad, får ångest osv av många situationer. Oj vilket lång kommentar det blev! Ville mest bara säga hejaheja och jag blir så glad varje gång någon tar steget ur tystnaden. Kram!

Svar: Tack för din fina kommentar och peppiga ord! Jag tar inte illa upp alls, tycker snarare det är himla bra att detta ämne studeras och tas på allvar. Som du säger är det inget som pratas om och jag tror väldigt få som inte stött på det i utbildningssyfte, som i ditt fall, ens hört talas om det. På grund av den allmänna okunskapen kan jag känna att det blir ännu svårare att prata om än exempelvis asperger, adhd, dyslexi och andra välkända begrepp. Social fobi förenklas och förlöjligas som "vadå, är du rädd för människor?" och tas inte på allvar.
Vad kul att du hittat en terapeut du passar med och jag hoppas allt går fint på din resa mot en mer ångestfri vardag.
Jag hade själv jättesvårt med körkortet och trodde aldrig jag skulle klara av det. Det är egentligen först efter jag lyckades ta det som jag blev bekväm med att köra bil, känns som jag utvecklades mer av att köra ensam än att lära mig av instruktör. Lycka till!
Jenny