Monthly Makers: tema vår

Som jag skrev i föregående inlägg har inte april varit den mest glada och positiva månaden. Jag har haft noll skaparlust vilket fått mig ännu mer nedstämd då våren alltid varit min bästa tid på året. Jag var hela tiden inställd på att strunta i månadens tema, jag ville inte tvinga fram något. Men så i helgen bestämde jag mig för att jag ändå ville ha NÅGOT bidrag, hur litet och enkelt det än blev. När jag började fundera blev ett tema ganska självklart - tussilago. Den lilla blomman som så länge jag kan minnas varit det viktigaste av vårtecken och en av mina absoluta favoritväxter. Även akvarellmålning är något jag förknippar med vår och sommar då jag som barn satt ute i trädgården och målade tillsammans med min mamma, så detta kändes som ett ytterst passande tillfälle att plocka fram de nästan bortglömda färgerna och leka lite. Motivet blev tillslut en väldigt förenklad bild av en plats jag kör förbi påväg hem från jobbet varje dag, där det på bägge sidor vägen går upp en backe täckt av tusentals blommor som bildar en solig matta. 
 
 
 
Det känns riktigt fint ta sig ur skapartorkan, och att än en gång bevisa för mig själv att något litet och enkelt räcker långa vägar. Allting måste inte vara stora projekt! 
 
 

Att ta ett steg tillbaka

April har varit en väldigt tyst månad här. Inte för att det finns så värst många månader att jämföra med, men ändå. 
April blev en månad av funderande, nedstämdhet och en allmät dålig spiral neråt tills jag en dag fick ett meddelande av en vän. En vän jag knappt pratat med de senaste åren men som från ingenstans kom som en stöttande pelare och hälpte mig våga ta steg mot saker jag tänkt på länge. 

Bland annat angående sociala medier. Jag går ofta in på facebook och instagram av ren rutin, appen finns där och jag klickar runt - och blir vad? Inspirerad och glad? Snarare stressad och irriterad. Så jag började med att rensa bland vänner och folk jag följer. Tog bort de jag var vän med "bara för att". De jag egentligen inte bryr mig om. De vars liv jag egentligen inte vill följa. Jag tog steget längre och tog bort facebook-appen, så jag skulle behöva gå in på datorn för att se flödet. Det blev en direkt lättnad och flera dagar gick innan jag insåg att jag inte varit inne alls. 
Ikväll tog jag nästa steg med instagram, jag skaffade helt enkelt en till. För att dela upp de konton jag följer för inspiration från de vänner och bekanta jag följer. För att kunna välja vilka intryck jag vill få och helt enkelt kunna vara öppen på ett annat sätt. 

Så, till det detta inlägget egentligen skulle vara om. Följ gärna min nya instagram!

 
 

Rumskullaeken

 Jag insåg att jag fortfarande inte skrivit om andra stoppet på min smålandsresa, nämligen Rumskullaeken! Eller Kvilleken som den också heter. 
Denna trädjätte är Sveriges grövsta, och troligen även äldsta träd, med en omkrets på hela 14 meter. Enligt en informationsskylt tror man att trädet är runt 1000 år gammalt. Helt galet vad denna majestätiska ek fått se genom tiderna. Naturen slutar aldrig förundra, ur ett litet ekollon har denna enorma skapelse spirat och överlevt allt och alla. 
 
 
Ekar har alltid varit mitt favoritträd. De känns så kloka på något sätt. Stora och majestätiska, har varit med om så mycket och sett allting. Alla fina gårdsträd som sett generationer komma och gå. Nu stämmer väl detta kanske med alla träd, men det är ändå något speciellt med ekar. 
 
Lägg märke till hunden där, galet hur stort trädet är!
 
Då jag, som sagt, älskar ekar var detta ett självklart resmål - och absolut inget jag ångrar. Inte bara det fantastiska trädet utan även underbara omgivningar. Stora, steniga fält med gulnat fjolårsgräs och vackra gärdsgårdar. Ståtliga enar och här och var en ensam björk.
Vägen fram till parkeringen åkte jag med öppen mun och jag är glad att jag inte fick möte på den lilla grusvägen då jag i ärlighetens namn kollade mycket mer på de vackra små gårdarna än på vägen framför. 
 
 
Kommer garanterat svänga in här om jag har vägarna förbi. En solig sommardag med en liten picknickkorg? Magiskt!
 
 
Kvilleken - Rumskullaeken