Katter, kakelugnar och trötta hjärnor

Hej hörrni! 
Alltså jag har varit så konstig de senaste veckorna, och det är därför jag inte har bloggat. Det har varit väldigt mycket på jobbet och jag har till stor del nya arbetsuppgifter och ett helt nytt ansvar. Klart hjärnan blir stressad och säger ifrån. Förutom trötthet, skev tidsuppfattning och extra ångest som brukar komma som ett brev på posten under stressiga perioder har jag i princip tappat min självkontroll. Det har lett till några dåliga, men ändå flest bra saker faktiskt så jag tror jag ska låta den pausa ett tag till. Istället för att övertänka och dividera allting fram och tillbaka har jag bara kört på när jag fått ett infall och det har varit sjukt befriande. 
Nå, nog om det. Jag tänkte vi kunde kika lite på vad jag haft för mig under de här veckorna jag varit borta!
 
Den där självkontrollsbristen gällde även på djuraffären där jag bara inte kunde motstå en liten kattmyntafylld flamingo. Fortsätt gärna så, hälsar Matilda.
 
Jag har som vanligt beundrat kvällssolen genom mina fågelgardiner. Tidigare och tidigare varje dag. 
 
Fast det är ju rätt fint även efter att solen sagt godnatt.
 
En fredagskväll spenderades hemma hos min moder där vi skulle karva pumpor! En av mina favvo-konstnärer Sam Larson hade gjort i ordning ett gäng mallar så varför inte sparka liv i den gamla traditionen tänkte jag. Turligt nog tyckte mamma samma sak. 
 
Dagen efter såg jag en liten lapp utanför Ica där det annonserades om slöjdmässa. Ytterligare en dag senare blev det ju alltså att pallra sig in i bilen för en tur till Sollebrunn. Där köpte jag det kanske finaste jag någonsin sett, en liten kakelugn!!!! 
 
En liten sneakpeak till får ni, men sen tänkte jag att vi pratar mer om den där mässan en annan dag. 
 
Jag har inte bara kollat på andras slöjdande utan även skapat lite själv! Det här ytterst suddiga hörnet får duga tills jag hinner fota den ordentligt. 
 
Avslutningsvis har jag hängt ännu mer med den här tokan, som tycker det är mycket mysigt att gosa med salt- och pepparkaret. Inser också att jag i princip slutat ta kort på Kevät sedan jag skaffade en liten fluffig katt, får ta och ändra på det! 
 
Nu vill jag veta, vad har ni haft för er den senaste tiden? 

Det är sköldpaddor hela jävla vägen ner, Holmesy

Nog har ni hört talas om boken som tagit ungdomslitteraturen med storm den senaste tiden. John Greens nya roman Sköldpaddor hela vägen ner. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på när jag började lyssna på den här boken. I ärlighetens namn tyckte jag den lät rätt tråkig när jag läste infotexten men jag kände mig ändå tvungen att ge den en chans då jag gillat hans tidigare böcker. 
 
Det visade sig vara en bok skriven om mig. En bok om en ung tjej med tvångstankar, tvångshandlingar och med komplicerade relationer omkring sig. En ung tjej som kämpar hårt med att inse vem hon är. Som är instängd i sitt huvud och vet att ingen omkring henne förstår, inte ens de få som försöker. Som vet att hennes tankar håller henne fången, men känner samtidigt inte till något annat sätt att leva. 
 
Jag kände igen mig så mycket i Aza att jag stundtals blev rädd. Det finns detaljer i boken som är så skrämmande lika mina egna. Men samtidigt som jag var rädd kändes det hemtrevligt, det var en värld jag kan utan och innan. Hennes tankemönster var så bekanta att även om berättelsen är jobbig var det som att gå på en bred, upptrampad stig. 
 
Inkräktande tankar som kickar igång en ångestspiral nästan omöjlig att bryta sig loss ifrån. 
Rädslan för frågan Vad tänker du på? för att ingen egentligen vill höra det. 
Svårigheten att hålla fast i vänskapsrelationer då så mycket tid och energi går åt till ens eget huvud. 
Självskadebeteenden som går över styr. 
 
Jag läste boken under en period då jag själv hade väldigt mycket ångest och just den igenkänningsgraden blev en sådan lättnad för mig. Hennes ångest blev min, jag kände den så tydligt i bröstet, och då för en stund slapp jag känna min egen. 
 
Jag tycker det här är en så himla träffande bok just nu när frågan om den psykiska ohälsan redan snurrar i samhället. Jag hoppas alla som läser boken tänker efter. Aza är inte bara en påhittad karaktär i en bok. Hon är inte någon avlägsen figur. Hon är din klasskamrat, kollega, släkting eller vän. Hon är personer omkring dig, men ofta är de bättre på att dölja det. 
 
Har du läst den här boken? Dela gärna med dig om dina tankar och åsikter! 
 
Är du sugen på fler böcker? Kolla in min bok-kategori!
Bokrecension - John Green - Läst 2017

Norrlandsresan: Regnbågar och vattenfall

Dag 4: Silverfallet
15/8 21 mil
 
Hur galet är det inte att jag har varit i Abisko?! 
Inte långt från Kiruna kom första renarna på vägen. Rätt många, och massa små kalvar! Smälte lite.
Vidare blev det stopp vid några parkeringsfickor med extra fin utsikt och även fotande och filmande från bilen för min del. 
Till slut kom vi till Abisko turiststation för toabesök. Blev också inköp av 10 vykort och ett bokmärke med en fjällräv. Hon i kassan tyckte det var så kul att jag skulle skicka vykort! Hittade lite broschyrer över några av hemresans planerade stopp med!
Efteråt var det inte långt kvar till dagens huvudmål - Silverfallet. Det var inte svårt alls att hitta. Från turiststationen kör man mot Björkliden. Precis vid infarten upp mot Björkliden finns en stor parkeringsficka och därifrån leder en liten skylt mot Silverfallet. 
Jag hann bara ta 5-6 bilder innan regnet kom, men det blev en rätt skön lunchpaus i bilen. Efteråt visade sig en magiskt fin regnbåge och jag kunde gå bort mot fallet igen. Efter fotande vid lite olika nivåer var vi nere vid stranden. Vilken utsikt! Helt magisk.
Efter några timmars fotande, stenletande, mack-kastnings-övande och filosoferande skingrades även molnen så vi fick en makalös vy över Lapporten. Har SÅ mycket fina bilder och en hel hög vackra stenar att ta hem som minne.
På vägen tog vi först en tur upp till Björkliden för att ännu en gång leta toa. Vilket ställe alltså. Någon gång vill jag säsongsjobba där över sommaren.
På den fortsatta vägen hem stötte vi på renar 3-4 gånger. Minns inte ens. Men vi körde förbi så nära att jag hade kunnat veva ner rutan och klappa dem.
 
Renar och vattenfall. Vad med kan man egentligen begära av en semesterdag?!
 
 
 
Ja alltså vilken himla dag det var! Silverfallet var en av få saker vi sedan innan hade planerat att besöka medan jag var i Kiruna så när det var fint väder första dagen kände vi att det inte var någon idé att skjuta upp det. Det blev den första av två turer till Abisko och det är fortfarande nu två månader senare en nyp-mig-i-armen-känsla över att jag har varit i Abisko. I Abisko?! Jag har knappt insett tidigare att det är en riktig plats och inte bara en påhittad sagovärld. 
 
 
 
Det häftiga med Silverfallet är att man kan följa hela fallet. Ofta finns det kanske en utsiktsplats vid toppen och en vid foten av fallet, men här börjar du högst uppe och sedan följer stigen fallet hela vägen ner. På mitten ungefär finns en bro över och därefter är det kommer man ner till den fantastiska stenstranden. 
 
Jag tyckte det var så fint att den här inristningen stått kvar i över 100 år. Och precis lika fint att inte hela berget är sönderskrapat med hundratals namn och årtal. 
 
 
 
 
Jag växlade som sagt fotandet med att leta fina stenar (och de allra vackraste fick följa med hem såklart!), slipa på mina mack-kastar-skills (lyckades med tre studsar en gång!!) och att bara sitta och beundra utsikten och försöka förstå att jag faktiskt hade gjort det här. Fått en rätt spontan idé som slutade med att jag bilade från min lilla håla på västkusten hela vägen upp till Abisko. 
 
 
 
Vattnet var det klaraste jag sett. Det tillsammans med de slipade stenarna, det dånande fallet och utsikten över bergen. Helt himla galet! Kameran gick varm och som vanligt när det är vatten inblandat lekte jag med långa slutartider. 
 
 
När magarna kurrade väl högt och vi började känna oss klara begav vi oss upp mot bilen igen. Jag var nästan framme när jag blev tillbakaropad, och tur var väl det! Något vi hade varit lite besvikna över var att molnen skymde Lapporten, men nu hade de precis skingrats så vi fick den synen också. 
 
Kvällen bjöd på en färgstark solnedgång. Inte så himla plåkigt med den här utsikten från balkongen måste jag säga! En av topparna där är förresten Kebnekaise, men jag lyckades aldrig lära mig vilken. 
 
Vattenfall är verkligen en av de häftigaste och mäktigaste naturfenomenen jag vet. Har ni någon sådan favorit i naturen?
Abisko - Kiruna - Lapporten - Norrland 2017 - Silverfallet